Preggo brud coming through

Alltså..Ja. Det går ju ibland som det går. Det skulle ju bli en infertilitetsutredning och allt skulle ta en jäkla tid hade jag föreställt mig. Jodå, själva utredningskarusellen verkade ta sin tid eftersom det inte var ordning på prover och så. Fast det visade sig att det inte behövdes någon utredning. Jag är uppenbarligen rätt fertil trots allt. Ptjaaaaa.. Jaha. Så nu har jag spenderat de senaste månaderna med att må apjävlailla (utan att kräkas, för jag tycker verkligen inte om att kräkas), vara tröttast i världen samt att ha ett uruselt humör. HÄPP! Alla har sagt att illamåendet går över efter vecka 12, men det är en fullständig lögn. Så här i vecka 17 mår jag fortfarande dåligt och då har jag testat att få i mig allt som man kan ha brist på som kan orsaka illamående. Nu provar jag åksjuketabletter. Vi får väl se hur det funkar. Jag litar inte på något utan undrar mest varför somliga straffas i allt som händer dem. Bra som dåligt.

Allt är inte fruktansvärt dåligt trots allt. Bäst är att jag är enormt osugen på sötsaker, att handla grejer (allt från mat till kläder och appar) och att träffa människor. Haha. Fy fan. Kanske beror det på att allt luktar så mycket. Min näsa tycks ha utvecklat övermänsklig egenskap så jag skulle mycket väl kunna sniffa mig till en nysläppt dromedarfis i Sahara. Apropå det tittade jag igår på ett program om djur i Indien. De visade när en pansarnoshörning bajsade. Vet ni hur det ser ut? Det ser helt sjukt ut! Jag vill likna det vid ett kraftverks dammlucka som öppnas, men istället för vatten kommer det en grönbrun massa utskjutandes på samma sätt som när man spritsar grädde ur en sifon. De visade det två gånger, för säkerhets skull eller något. Ujuj, den bilden sitter liksom fastetsad på näthinnan ett bra tag framöver.

Jag har funderat lite på det här med endo och graviditet. Jag gillar ändå att jag hade inställningen om att det skulle kunna bli svårt att bli med barn för då blev jag ju liksom glatt överraskad över att det gick vägen så fort. Ändå har jag dåligt samvete eftersom många får kämpa så hårt. Även de som inte har endo. Det är liksom inte helt lätt att vara odelat glad. Det känns så egoistiskt. Fast å andra sidan mår jag ju inte helt jävla fantastiskt heller. Förutom redan nämnda eländigheter så har jag fortfarande rätt ont, vilket suger kanelbulle. Alla jag pratat med (alltså läkare och barnmorskor) har sagt att värken ska försvinna ju längre in i graviditeten man kommer. Okej. Så ont som jag hade i halva januari, hela februari och halva mars har jag inte haft må många år, och sedan dess har värken avtagit, men jag har fortfarande molvärk dagligen och rejält ont många gånger i veckan. Bara det är tröttsamt. Meeeen jag får väl liksom bita ihop och härda ut för den goda sakens skull. Till slut kommer väl ungen ut och det är värt allt besvär. Sägs det. Jag får väl hoppas på det då.

Aop. Så. Nu är det offentligt. Nu står det på internet så nu är det på riktigt. Jag tänker inte bli en mammabloggare som tjatar om vikten av giftfria kläder och prylar, ekologisk mat och att man alltid ska vilja vara med sina barn. Ni vet.. en Familjelivsmamma (hähä). Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Eller alltså, gällande giftfritt och elkologiskt så är det ju vad jag eftersträvar, men varför skulle jag anse att de som inte tycker som jag är dumma i huvet och inte borde få ha barn? Ungarna blir ju som de blir i vilket fall som helst. Den största delen beror på föräldrarnas attityd. Jag kommer naturligtvis att vara ett pain in the ass för min omgivning men det är ju en helt annan sak. Häh!

Nämen om jag skulle ta och äta ett kex kanske?

Tjofaderittan

Seriöst. Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna. Det är inte okej att vakna 5:30. På en söndag. Jag drog mig i en timme innan jag klev upp och gav katten mat och tände upp i kaminen. Det snöade inatt så nu är allt lite ljusare. Det är ju bra. Vi behöver ljus nu. Det är förstås inte så dumt med artificiellt ljus i form av levande ljus. Det är ett väldigt bra  substitut som ger välbefinnande. Och det behöver jag. Jag har haft konstant ont i bara ett par veckor och jag är redan slut. Hur orkade jag tidigare? Men det är väl bara att härda ut, right? För att liva upp mig la jag en tusing på frisören och nu har jag en asasnygg hårfärg. Till råga på allt så är jag i princip klar med ett par babyvantar som jag har försökt göra klar i säkert 2 månader. Haha. Jag ska verkligen inte hålla på med sånt för jag har inget tålamod. Men det håller mig sysselsatt en stund och det är skönt att tänka på annat även om det inte är så länge.. 

Nä, nu är det väl läge att fästa garn och paketera vantarna. Kanske till tonerna av Bing Crosby? Det är snart december så jag kan värma upp med hans andra alster. 

Mmm. Bing. 

Tillbaka

Så. Då var det tillbaka. Hej, värmedyna. Jag är inte alls glad. 

Det är de små sakerna som gör det.

Nu har jag varit utan hormonsprutor i 5 veckor och så sakta börjar jag känna igen mitt gamla jag. Nu är jag återigen lite gladare och lite argare. Hähä! jag har saknat att vara omotiverat arg. Åtminstone lite. Kanske är jag inte nog arg om dagarna för inatt drömde jag att jag var så förbannad att jag kastade tallrikar omkring mig. Det är ju fint att jag får ut aggressioner i drömmarna så slipper jag köpa nytt porslin. Fast det klår inte drömmen då jag var arg på pappa och kastade marmelad på golvet. Marmelad! Det är verkligen att ta i med hårdhandskarna tycker jag. Kan man använda det som hot? Jag vill ha choklad, annars kastar jag marmelad på golvet! Eeh. Hm. Eller inte. Jag får förmodligen torka upp det själv. 

Jag hoppas att värmevallningarna ger med sig snart också. Precis idag känner jag av högra äggstocken men förhoppningsvis håller sig värken borta. Vi får väl se. Det är 2 veckor kvar till vi ska på utredning. Då får vi se om det över huvud taget finns produktionsmöjligheter. Mwah. 

Idag orkar jag inte fundera på det i alla fall. Det är höst och det är nästan min favoritårstid. Men med den kommer förkylningar och jag har varit hemma hela veckan på grund av den här förkylningen som jag egentligen tror är influensa. Det måste det vara för såhär klen har jag inte varit på länge. Det förstör ju all lust att göra något. Ork också för den delen. Jag får liksom ta saker i väldigt långsam takt. Typ gå två steg och sen vila i en kvart. Det tar ju hur lång tid som helst. jag har tabdläkartid 16:20 och jag borde alltså börja gå snart för att hinna fram i tid. Gah! Nå det lär väl ge med sig till slut. Hoppas jag. 

Nä men nu ska jag väl ta och borsta tänderna eller nåt. 

Avveckling utveckling Robocop

Det är faktiskt hur spännande som helst just nu. Jag testar att vara utan hormonsprutor och håller alla tummar jag har för att den här behandlingen gjort att endovärken håller sig undan. 

Okej jag vet inte hur snabbt hormonerna går ur kroppen men jag antar att det tar ett tag. Åtminstone mer än en dag. Haha. 

Öh. Så..ja. Jag vet väl mer om sådär några veckor. Och då har jag tid för utredning för att se om jag ens är fertil. Jag hoppas det. Men jag vet inte. Med den här jäkla kroppen är det inte gott att veta något alls. Jag messade chefen idag för att berätta att jag är hemma med värnande bihålor och huvud, och då slog det mig hur skönt det vore om jag fick bli en cyborg. Jag tänker mig Robocop. Eller? Hm. Kanske inte Robocop. Kanske någon lite mindre metallisk  åtminstone utanpå. Jag menar, det verkar krävas en stadig säng för att sova med den kroppen. Å andra sidan behövs det idag också. Hah. Dags att göra något åt saken? 

Ett nytt försök till upplivning. Redogörelsen.

Jag trodde jag mindes att jag hade skrivit att jag skulle berätta om hur saker och ting förlöpte. Det har jag visst inte gjort än. Så. Ja. Sommarkurserna sket sig. Haha. Mest för att jag blev sjukskriven för värken. Jag har också för mig att jag redan skrivit om alla turer kring min mage och allt, men det har jag inte heller.
Jamen jag börjar väl där då. Allt det här med endometriosen. Den som jag först hade, sedan hade jag den inte och sen fick jag den igen. Eller alltså, allt handlar väl om läkarnas tolkning. 2009 fick jag en läkare som sa att jag inte hade endometrios och jag fick lite alvedon och nån annan värktablett och en spiral och sen skulle allt bli bättre. Fast det blev det ju inte. Tre år senare fick jag nog och då träffade jag en läkare som jag redan, indirekt, haft med att göra gällande alla tre gånger som jag diagnostiserats. Den här gången gjorde han själv undersökningen (Tjejer, ni vet hur fantastiskt roligt det är att ligga där med en bygglampa mot hela faderullan. Det gör nästan ont bara att veta att någon ska skicka in plast- och metallmojänger dit in). Nå, läkaren behövde visst inte rota runt särskilt länge innan han konstaterade att jag visst hade endometrios. Efter några besök så bestämdes det att jag skulle sätta igång med en hormonbehandling med Enanton Depot. Det är sprutor alltså. Sprutor skrämmer mig inte, däremot är jag inte så förtjust i att mickla runt med hormoner som inte ska vara i kroppen. Så det var inte så att jag direkt jublade. Jag läste runt och höll mig skeptisk men insåg att det var ohållbart att fortsätta ha ont på det där viset. Jag valde att testa. Nu ska ni veta att när jag läste på om hormonpreparatet så visade det sig att det används till prostatacancerpatienter först och främst. Intressant. Skulle jag få mystiska biverkningar i form av en utväxande pung och hår på bröstet? Hur farligt är det här egentligen om cancerpatienter får det? Hm?

Men jag hade inget pungaktigt att oroa mig för. Kvinnor som får det där preparatet så innebär det att kroppen går in i klimakteriet. Ööööh. Jaha? Så jag ska få vallningar, bli elak och gråta hela tiden och gå upp i vikt och bli benskör? I think not. Tack så mycket men nej tack! sa jag först. Sedan fick jag så ont så då gick jag med på behandlingen. Så i juli förra året fick jag min första spruta. Sköterskan på Kvinnokliniken fick göra det för jag tordes inte göra det själv. Haha. Konstigt. Så mycket som jag gjort illa min kropp så törs jag inte ge mig själv en spruta? Ja, vi människor är ju inte alltid så rationella.
Redan första månaden började värken avta. En dag gick jag till Ica, och på väg dit så började jag känna efter i fickorna. Hade jag glömt plånboken? Nej. Hade jag glömt stänga av plattan på spisen? Nej, den hade jag inte ens använt. Men har jag glömt att ta på mig byxor!? Jag tittade ner och jag hade, som tur var, byxor på mig. Jag fortsatte gå men känslan av att något fattades ville inte släppa. En stund senare slog det mig: Jag har inte ont! Inte ett endaste dugg kändes det. Den känslan är helt jäkla otrolig. Hela min kropp kändes så skön och mjuk och följsam. Aaaaah! Den dagen var en av mina bästa dagar i mitt vuxna liv.

Två veckor senare hade biverkningarna börjat ge sig till känna. Jag fick inte alla av de många som fanns att kunna få. Bara typ två. Huvudvärk och värmevallningar. Vallningar som inte är av denna värld. WATTAFARK!? Jag kunde gå från att frysa till att vilja kasta av mig alla kläder. Den känslan var inte min bästa känsla. Haha. Och så har det fortsatt under det här året. Frys frys HÄÄÄ! Av med kläder, vifta luft till ansiktet och torka svett ur nacken sen börja frysa och klä på kläder igen. Stört. Värken har ibland kommit tillbaka, särskilt när jag missat att ta sprutan, men de otroliga värmevallningarna och svettningarna som uppstår, de är helt galna. Det är lite som att gå in i en bastu. Hah. Sjuuukt. Men det är bättre än att ha ont, helt klart. Jag testade att reglera biverkningarna med olika österogenpreparat men då fick jag ondare så jag struntar i dem.
Jag kan förresten lägga till att förutom de negativa biverkningarna så har jag blivit lite stabilare i psyket. Jorå. Humörsvängningar i samband med mens är inget jag har längre. Vilket även läkaren bekräftade, att Enanton även ges till kvinnor med allvarlig PMS (PMDD, vilket jag är rätt säker på att jag har). Flera gånger under året har jag tänkt: Är det så här de flesta kvinnor känner sig? Alltså att kroppen fungerar och allt flyter på? Den eventuella värk som kommer ibland kan jag stå ut med, eller så räcker vanliga värktabletter.

Så, ångrar jag att jag gav mig i kast med den här hormonbehandlingen? Aldrig i livet! Tack vare den kunde jag fokusera på c-uppsatsen (vi är nöjda med betyget också), jag tog examen och fick ett jobb och får umgås med andras barn hela dagarna. Sedan kommer det ju alltid en massa annan skit och kroppsliga åkommor som jag har svårt att förhålla mig till, men rent smärtmässigt är min kropp rätt nöjd.

Så. Det var den utvärderingen. Läkaren har gått i pension nu (äntligen! för honom, han har försökt i flera år sa han) så den kommande kontakten får jag ha med någon annan. Å andra sidan kommer det bli lite andra grejer att ta itu med i så fall så det gör ju inget att jag får någon annan. Det kommer ju liksom upp andra problem än värk i samband med endometrios. Barnskaffning tillexempel. Går det eller går det inte? Hur ska det gå till om det går? Sånt som vanliga människor aldrig behöver bry sig i. De liksom bara ligger med varandra och så blir de glada/förvånade/förbannade över att de blir med barn. Det finns människor som inte så lätt kan få barn och kanske inte alls kan få det på den vanliga vägen så. Jag tänker inte älta det här just nu ändå. Jag har redan våndats fram och tillbaka ett tag.

Nej, nu ska jag ta min gurglande mage och ta tag i saker. Är man hemma med magsjuka men inte så sjuk så man kräks och mår illa hela tiden så har man för fan möjligheter att göra saker istället för att ligga i sängen och skriva och titta på snickare på jutub. Ajö!

Konstgjord andning

Det återstår att se om jag får liv i bloggen igen. Chansen är sådär fifty-fifty på att jag lyckas. Inte för att jag har så mycket annat för mig annars. Nä. Jag läser lite och dräller lite. Sådär som man gör när man är distansstudent och inte har annat som stör. Typ familj och så. Tjocka katten räknas förstås som min familj. Hon ligger och snarkar intill mig. Jaha, var någonstans var jag på väg med det här? Jo, lite uppdatering för iblåsandet av livs skull. Så var det. Skriva blogginlägg. För första gången på en evighet. Jag skriver ju mest rapporter och sånt där nu. Till hösten blir det c-uppsats. WAHO!

Innan dess ska jag dock ta mig igenom analyser av Astrid Lindgrens författarskap och reflektera och skriva saker och ting om mytologiska företeelser. Eller vad man nu ska kalla det. Jag påbörjade läsandet av Illiaden idag. Den har jag dragit mig för att läsa i hela mitt läsliv men nu var det alltså dags. Det går bra bara jag kommer igång. Det är inte riktigt som att läsa Liftarens guide till galaxen men.. ja. Den är ju spännande på sitt sätt. Det rör sig här om två sommarkurser som jag har för avsikt att kunna utnyttja i mitt framtida yrke. Precis som sommarkurserna förra året, även om de var av ett annat slag som gav mig mer vatten på min redan konspiratoriskt impregnerade kvarn. Årets kurser: Sagoboksförfattar- och mytologi-analyserande vs globaliseringens negativa effekter och hur man förhåller sig till världen i detta kaos. Det kommer att bli mycket användbart i förskoleverksamheten känner jag. Förra året erbjöd sommarkurserna mig möjlighet att åka på semester. Eftersom de var distanskurser, precis som de jag läser nu. Jag får se hur det blir i år. Jag hoppas, såklart, och jag räknar med en eller annan avstickare, om så bara till Brunflo.

Jaha, var det bra så? Är alla nöjda? Är det någon som ens läser min blogg längre? För säkerhets skull har jag även skaffat mig ett twitterkonto alldeles för en liten stund sedan. För den som är så gruvligt intresserad av mitt liv alltså. Det är okej att låta bli, än så länge har vi den valfriheten här i landet. Än så länge.
Nu ska jag göra någon nytta (och med det menar jag att jag tänker roa mig med något avsnitt av River Cottage).