Jag trodde jag mindes att jag hade skrivit att jag skulle berätta om hur saker och ting förlöpte. Det har jag visst inte gjort än. Så. Ja. Sommarkurserna sket sig. Haha. Mest för att jag blev sjukskriven för värken. Jag har också för mig att jag redan skrivit om alla turer kring min mage och allt, men det har jag inte heller.
Jamen jag börjar väl där då. Allt det här med endometriosen. Den som jag först hade, sedan hade jag den inte och sen fick jag den igen. Eller alltså, allt handlar väl om läkarnas tolkning. 2009 fick jag en läkare som sa att jag inte hade endometrios och jag fick lite alvedon och nån annan värktablett och en spiral och sen skulle allt bli bättre. Fast det blev det ju inte. Tre år senare fick jag nog och då träffade jag en läkare som jag redan, indirekt, haft med att göra gällande alla tre gånger som jag diagnostiserats. Den här gången gjorde han själv undersökningen (Tjejer, ni vet hur fantastiskt roligt det är att ligga där med en bygglampa mot hela faderullan. Det gör nästan ont bara att veta att någon ska skicka in plast- och metallmojänger dit in). Nå, läkaren behövde visst inte rota runt särskilt länge innan han konstaterade att jag visst hade endometrios. Efter några besök så bestämdes det att jag skulle sätta igång med en hormonbehandling med Enanton Depot. Det är sprutor alltså. Sprutor skrämmer mig inte, däremot är jag inte så förtjust i att mickla runt med hormoner som inte ska vara i kroppen. Så det var inte så att jag direkt jublade. Jag läste runt och höll mig skeptisk men insåg att det var ohållbart att fortsätta ha ont på det där viset. Jag valde att testa. Nu ska ni veta att när jag läste på om hormonpreparatet så visade det sig att det används till prostatacancerpatienter först och främst. Intressant. Skulle jag få mystiska biverkningar i form av en utväxande pung och hår på bröstet? Hur farligt är det här egentligen om cancerpatienter får det? Hm?
Men jag hade inget pungaktigt att oroa mig för. Kvinnor som får det där preparatet så innebär det att kroppen går in i klimakteriet. Ööööh. Jaha? Så jag ska få vallningar, bli elak och gråta hela tiden och gå upp i vikt och bli benskör? I think not. Tack så mycket men nej tack! sa jag först. Sedan fick jag så ont så då gick jag med på behandlingen. Så i juli förra året fick jag min första spruta. Sköterskan på Kvinnokliniken fick göra det för jag tordes inte göra det själv. Haha. Konstigt. Så mycket som jag gjort illa min kropp så törs jag inte ge mig själv en spruta? Ja, vi människor är ju inte alltid så rationella.
Redan första månaden började värken avta. En dag gick jag till Ica, och på väg dit så började jag känna efter i fickorna. Hade jag glömt plånboken? Nej. Hade jag glömt stänga av plattan på spisen? Nej, den hade jag inte ens använt. Men har jag glömt att ta på mig byxor!? Jag tittade ner och jag hade, som tur var, byxor på mig. Jag fortsatte gå men känslan av att något fattades ville inte släppa. En stund senare slog det mig: Jag har inte ont! Inte ett endaste dugg kändes det. Den känslan är helt jäkla otrolig. Hela min kropp kändes så skön och mjuk och följsam. Aaaaah! Den dagen var en av mina bästa dagar i mitt vuxna liv.
Två veckor senare hade biverkningarna börjat ge sig till känna. Jag fick inte alla av de många som fanns att kunna få. Bara typ två. Huvudvärk och värmevallningar. Vallningar som inte är av denna värld. WATTAFARK!? Jag kunde gå från att frysa till att vilja kasta av mig alla kläder. Den känslan var inte min bästa känsla. Haha. Och så har det fortsatt under det här året. Frys frys HÄÄÄ! Av med kläder, vifta luft till ansiktet och torka svett ur nacken sen börja frysa och klä på kläder igen. Stört. Värken har ibland kommit tillbaka, särskilt när jag missat att ta sprutan, men de otroliga värmevallningarna och svettningarna som uppstår, de är helt galna. Det är lite som att gå in i en bastu. Hah. Sjuuukt. Men det är bättre än att ha ont, helt klart. Jag testade att reglera biverkningarna med olika österogenpreparat men då fick jag ondare så jag struntar i dem.
Jag kan förresten lägga till att förutom de negativa biverkningarna så har jag blivit lite stabilare i psyket. Jorå. Humörsvängningar i samband med mens är inget jag har längre. Vilket även läkaren bekräftade, att Enanton även ges till kvinnor med allvarlig PMS (PMDD, vilket jag är rätt säker på att jag har). Flera gånger under året har jag tänkt: Är det så här de flesta kvinnor känner sig? Alltså att kroppen fungerar och allt flyter på? Den eventuella värk som kommer ibland kan jag stå ut med, eller så räcker vanliga värktabletter.
Så, ångrar jag att jag gav mig i kast med den här hormonbehandlingen? Aldrig i livet! Tack vare den kunde jag fokusera på c-uppsatsen (vi är nöjda med betyget också), jag tog examen och fick ett jobb och får umgås med andras barn hela dagarna. Sedan kommer det ju alltid en massa annan skit och kroppsliga åkommor som jag har svårt att förhålla mig till, men rent smärtmässigt är min kropp rätt nöjd.
Så. Det var den utvärderingen. Läkaren har gått i pension nu (äntligen! för honom, han har försökt i flera år sa han) så den kommande kontakten får jag ha med någon annan. Å andra sidan kommer det bli lite andra grejer att ta itu med i så fall så det gör ju inget att jag får någon annan. Det kommer ju liksom upp andra problem än värk i samband med endometrios. Barnskaffning tillexempel. Går det eller går det inte? Hur ska det gå till om det går? Sånt som vanliga människor aldrig behöver bry sig i. De liksom bara ligger med varandra och så blir de glada/förvånade/förbannade över att de blir med barn. Det finns människor som inte så lätt kan få barn och kanske inte alls kan få det på den vanliga vägen så. Jag tänker inte älta det här just nu ändå. Jag har redan våndats fram och tillbaka ett tag.
Nej, nu ska jag ta min gurglande mage och ta tag i saker. Är man hemma med magsjuka men inte så sjuk så man kräks och mår illa hela tiden så har man för fan möjligheter att göra saker istället för att ligga i sängen och skriva och titta på snickare på jutub. Ajö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar