Alltså..Ja. Det går ju ibland som det går. Det skulle ju bli en infertilitetsutredning och allt skulle ta en jäkla tid hade jag föreställt mig. Jodå, själva utredningskarusellen verkade ta sin tid eftersom det inte var ordning på prover och så. Fast det visade sig att det inte behövdes någon utredning. Jag är uppenbarligen rätt fertil trots allt. Ptjaaaaa.. Jaha. Så nu har jag spenderat de senaste månaderna med att må apjävlailla (utan att kräkas, för jag tycker verkligen inte om att kräkas), vara tröttast i världen samt att ha ett uruselt humör. HÄPP! Alla har sagt att illamåendet går över efter vecka 12, men det är en fullständig lögn. Så här i vecka 17 mår jag fortfarande dåligt och då har jag testat att få i mig allt som man kan ha brist på som kan orsaka illamående. Nu provar jag åksjuketabletter. Vi får väl se hur det funkar. Jag litar inte på något utan undrar mest varför somliga straffas i allt som händer dem. Bra som dåligt.
Allt är inte fruktansvärt dåligt trots allt. Bäst är att jag är enormt osugen på sötsaker, att handla grejer (allt från mat till kläder och appar) och att träffa människor. Haha. Fy fan. Kanske beror det på att allt luktar så mycket. Min näsa tycks ha utvecklat övermänsklig egenskap så jag skulle mycket väl kunna sniffa mig till en nysläppt dromedarfis i Sahara. Apropå det tittade jag igår på ett program om djur i Indien. De visade när en pansarnoshörning bajsade. Vet ni hur det ser ut? Det ser helt sjukt ut! Jag vill likna det vid ett kraftverks dammlucka som öppnas, men istället för vatten kommer det en grönbrun massa utskjutandes på samma sätt som när man spritsar grädde ur en sifon. De visade det två gånger, för säkerhets skull eller något. Ujuj, den bilden sitter liksom fastetsad på näthinnan ett bra tag framöver.
Jag har funderat lite på det här med endo och graviditet. Jag gillar ändå att jag hade inställningen om att det skulle kunna bli svårt att bli med barn för då blev jag ju liksom glatt överraskad över att det gick vägen så fort. Ändå har jag dåligt samvete eftersom många får kämpa så hårt. Även de som inte har endo. Det är liksom inte helt lätt att vara odelat glad. Det känns så egoistiskt. Fast å andra sidan mår jag ju inte helt jävla fantastiskt heller. Förutom redan nämnda eländigheter så har jag fortfarande rätt ont, vilket suger kanelbulle. Alla jag pratat med (alltså läkare och barnmorskor) har sagt att värken ska försvinna ju längre in i graviditeten man kommer. Okej. Så ont som jag hade i halva januari, hela februari och halva mars har jag inte haft må många år, och sedan dess har värken avtagit, men jag har fortfarande molvärk dagligen och rejält ont många gånger i veckan. Bara det är tröttsamt. Meeeen jag får väl liksom bita ihop och härda ut för den goda sakens skull. Till slut kommer väl ungen ut och det är värt allt besvär. Sägs det. Jag får väl hoppas på det då.
Aop. Så. Nu är det offentligt. Nu står det på internet så nu är det på riktigt. Jag tänker inte bli en mammabloggare som tjatar om vikten av giftfria kläder och prylar, ekologisk mat och att man alltid ska vilja vara med sina barn. Ni vet.. en Familjelivsmamma (hähä). Jag är liksom inte lagd åt det hållet. Eller alltså, gällande giftfritt och elkologiskt så är det ju vad jag eftersträvar, men varför skulle jag anse att de som inte tycker som jag är dumma i huvet och inte borde få ha barn? Ungarna blir ju som de blir i vilket fall som helst. Den största delen beror på föräldrarnas attityd. Jag kommer naturligtvis att vara ett pain in the ass för min omgivning men det är ju en helt annan sak. Häh!
Nämen om jag skulle ta och äta ett kex kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar