Baj baj Telenor!

No more noll täckning. Nu har jag lånat en mobil av bror och skaffat Telia så nu går jag att nå även hemma. Grattis mig! Ni som inte fått det nya numret och som desperat vill ha det kan få det om ni ringer mig (eeeh).

Från början var det tänkt att bli ett ganska elakt inlägg om hur sugigt det är med Telenor, men jag tappade ilsket. Dessutom är Telia bara bra täckningsmässigt. Hemtelefonen och bredbandet är uppsagt och sen har jag bara bredband (BBB) och mobilen och Skype/Msn om man vill ringas gratis.

Idag har varit en fin dag. Det blev inte riktigt som jag tänkt där mot slutet när jag "råkade" tinga en hankatt hos min moster (samma ställe som Xhiobhon kommer ifrån) och så råkade jag träffa på pappa på Statoil och han såg obekväm ut när han såg mig. Kan nog ha berott på min frisyr. Heh.

Nu är det duschdags och läggdags. Imorgon har jag en lång och hård (THAT'SWHATSHESAID!) dag framför mig.

Kvinnligt värre

Och romantiskt vackert bara för mig!

Vakna tidigt

Kvart över sex var jag pigg som en mört. Eller njaa men nästan iallafall. Jag satte genast igång en sojamjölkskokning och sen tofutillagning och lite bröd däremellan. Sen åt jag frukost och fortsatte med att städa vardagsrummet lite och möblera om. SOM JAG VILL HA DET! Fast det blev inte riktigt bra ändå men det duger. Sen städade jag resten av lägenheten litegrand också och nu är det banne mig dags för lunch sen ska jag nog gå ner på affärn eller ta en promenad eller något sånt. Lugn och fin. Aaaaah. Det bästa av allt är att solen skiner och det är varmt ute. Jag fryser inte!

Och så måste jag säga två saker till. Det är skit att bo på landet när man vill göra saker inne i stan med andra människor men inte kan för då tar man sig inte hem sen.
Men det är fint att bo på landet för man slipper en massa trafikbuller och allt man hör är fågelkvitter och hundskall och lite kobrölande. Mys.

Årets första..

geting tittade in en snabbis.
du är INTE välkomme åter, kära du!


Ps. Jag ber Shira om ursäkt att jag glömde att hon fyllde 6 (!) år för två veckor sedan.
Och om två veckor fyller Xhiobhon 4 år.

VA?
Stämmer det verkligen?


Vart har åren tagit vägen? "Mina" katter har blivit så stora! Och jag älskar dem bara mer och mer för varje år. Tänk vad tråkigt jag skulle haft om jag inte hade dem.

Fredag freeedag frrreeeeeeedaaaaag!

Åh herregudrun jag är helt stört trött i skallen nu.
Barnen var fredagsgriniga och jag var så glad att jag fick börja dagen med att städa. Heh. Fast sen blev det ju fullt ös tills det plötsligt blev knäpptyst vid halv tolv då barnen sover i ett par timmar. Ljuvligt!
Jag har precis kommit hem och försöker landa med en liten skål chili. Kanske ska jag gå ner på affärn och köpa lite glass. Eller godis. Verkligen SVULLA! Det vill jag göra. Jag borde väl ge mig ut på en promenad istället, men det är faktiskt enkommatvå kilometer ner till affärn så det blir ju allt en liten promenad ändå. Dessutom har jag redan gått många kilometer idag. I fel skor. Mina fötter luktar nästan illa, och det brukar de inte göra.
Lugn och ro. Det var visst något jag skulle göra, men isåfall tar jag det sen.
Nu ska jag vila huvudet.

Ska det vara såhär?

DET ÄR ETT SÅNT JÄVLA GNÄLL PÅ MIG!

Jag måste framstå som världens ytligaste person. Ni tror inte jag har annat i huvudet?
Ni tror att världens händelser går mig alldeles förbi?
Att jag inte bryr mig.
JAG BRYR MIG!
Det är bara det att tänker jag på det så går jag sönder ännu mer.


Gnäll gnäll gnäll.
Förlåt för det. Jag ska genast bättra mig.


Positivt tänkande.


Någonstans i världen gör någon något bra.

Jobbig kväll jobbig morgon

Men just nu känns det rätt okej.
Och jag kände imorse när jag satt på bussen in till stan att den regnblöta nygröna lummigheten är så väldigt vacker. Vackrare än i Trondheim, London eller Karlskoga. För det här är hemma.
Här från receptionen ser jag ut mot entrén på Verket och jag låtsas att mitt liv är en film med Leonard Cohen som bakgrundsvemodsmusik.

Det är skönt att det regnar.
Jag vill ha choklad.

separationsångest

han drar imorgon bitti.

ÅK INTE!

jag vill inte vara ensam härute.

Nu är det slut, nu är det över.

Det känns så tomt. Allt det vi arbetat för sen i (för mig) februari. Slut!
Det gick bra. Min älskade bror kom och tittade på oss och jag blev så himla glad för det. Gladast i världen. Så glad att jag nästan började grina. Vilket jag var på väg att göra redan när vi tackade Jenny för allt hon gjort för och med oss. Allt som hänt har satt sina spår. Jag vill inte att det ska ta slut, allt det fina och jobbiga som varit. För det har varit mer fint än jobbigt.


Apropå jobbigt så brände jag axlarna och skallen idag. Det känns. Aouf.

Imorgon ska jag nog göra tofu.

man tager vad man haver

Jag kikade på ett recept på strasskakor, men eftersom jag inte hade florsocker (för det var ju potatismjöl) så fick jag göra eget florsocker av mixat strösocker. Ehehehe. Så de blev lite halvdana (lite som drömmar, fast utan den där hjorthornssaltsmaken). Fast Cupcake tycker att de var jättegoda och jag håller med. GODARE ÄN BRAGOKEX!
Lätta att snaska i sig är de också.
Nu kan besöket (Trollrumpan med karl, barn och hund) få komma och fika upp dem.
Ikväll har vi sista uppträdandet och den här gången blir det ju pis ovv käjk eftersom vi ska vara i kyrkan och där kan vi inte hålla på och göra en massa rörelser. Ju mindre man har att tänka på, desto lättare är det att komma ihåg att sjunga. Det glömde jag ju igår igen på minst två ställen och det värsta är att det hördes väl eftersom jag tog i för hela det ungerska kungariket.
Nä nu ska jag rusa ut och ta reda på vem som stal solen.

Dagens sväng: The beat farmers

Bakisaktigt

Dagen efter. Uj. Nu är den rejäla huvudvärken tillbaka igen. Var nyss ute på promenad med Tosse och fåglarna kvittrade så skönt och gräset var så grönt och vinden lekte i mitt hår (HAHA!) men friskluften gjorde inte huvudvärken bättre. Däremot humöret blev lite snällare. Snart ska jag lägga mig på soffan och kanske se en film. Bara för att jag kan. För att jag verkligen inte vill göra något idag annat än ta små promenader.

Det värsta med såna här dagar är att man får tid att tänka på allt jobbigt.
Hur det är ställt med världen och särskilt människorna.
Det gör en ännu tröttare och ledsen.

Den vackra och lyckliga tidsoptimisten.

Vi har en fantastisk körledare som tagit oss hela den långa vägen från mumlande fraser till framförande i Svarta lådan på Folkan. Chess som man inte sett det förut. Chess som jag aldrig gjort det förut. För jag har aldrig gjort det förut. Stått på scen och sjungit med andra, det har jag gjort. Men inte sådär. Och inte så agerande som nu när jag helt plötsligt är nästan ensam.
Det är tack vare underbara spralliga Jenny Michanek som vi klarat det här. Och som hon kämpat! Hähä. Men ikväll gick det så bra. Såklart inte perfekt, men som vår regissör Lena Bengtsson sa. Vad TRÅKIGT det skulle vara med en perfekt föreställning! Jajamän. Lena är också en härlig person som får igång oss tråkpittar.

De intervjuade henne på Radio Jämtland och de spelar upp I mitt hjärtas land, vilket är karlarnas bästa nummer. Eller var det bästa numret, ska jag säga. För ikväll satt de även Vem ser ett barn. Underbart. De.. och vi, kan bara vi vill!

Det är tråkigt att Jenny ska sluta, men hon ska följa sitt hjärta.
Det värsta är att jag fått mersmak på det här. Kanske inte just musikaldelen, men teater och musik var för sig. Jag får kanske ordna så jag får prova på det ena och det andra lite mer.

Nu har jag landat och ska snart gå och lägga mig.
Kom förbi Svarta lådan imorgon klockan 19 och se oss glänsa!
Godnatt.

JAHA!

Nu är tårna målade i skalbaggsblått.
Ni vet vad det betyder: Råsa har vårsommar i hjärtat!

Tack till åskvädret i onsdags, det var det som gjordere.
Åska till regnet är liksom...frigivande.

:)

Stort för mig fast litet på jorden.

Idag hade vi ett åtta timmar långt genrep inför helgens Chessuppträdande.
Mitt under genrepet kom någon på att en Möte på en bro skulle behöva något extra och helt plötsligt stod jag där som Florence och sjöng smäktande på väg in i kärleken till Anatolij (som är en lång och ganska spinkig karl med längre hår än vad jag hade). Och jag undrar hur det ska gå?

Åtta timmar är förbannat långt när man inte fått mer än en macka och en banan och en muffins i sig. Jag var i princip döende när jag kravlade mig in genom dörren för en timme sedan. Imorgon ska jag och min låtsaskärlek vara på plats några timmar innan och få lite mer agerande. Sen börjar föreställningen klockan åtta. Ännu en lång dag. Och när ska jag äta?
Äta är det viktigaste för mig för får jag inte mat när jag ska ha det så blir jag irriterad och svimsig och skakis. So called Chipsmonster.

Det kan man inte tro om en ungersk (HAHA!) prinsessa som flytt sitt land och som är med ett svin (må vara ett skadat svin, men ändå) till karl, som hon till slut lämnar. Att hon skulle bli galen av att inte få mat på åtta timmar. Hon är allt en tuffare brud än så!

Men nu ska den ungerska prinsessan ta sin bitterhet och trötta röst till sängen och somna gott.
Morgondagens bekymmer får vänta.

Vill du se en stjäääärna? Seee på miiiiig!
Ush jag börjar visst få lite hybris. Hähä.

choklad

jag gjorde nyss grymt goda chokladbananmuffins som jag egentligen inte borde äta.
men de är jävligt smarriga.
synd att florsockret flytt mitt skafferi helt plötsligt. jag var helt säker på att jag hade det hemma.
eller inte helt säker. lite säker. men det är aldrig florsocker. det är alltid potatismjöl. attans.

sjuklingdag

Jag vaknade tio över tre i natt av att jag hade en brakande huvudvärk som strålade ut i hela kroppen. HÄRLIGT! Den försvinner nog tills det är dags att kliva upp, tänkte jag. Det gjorde den inte så jag fick lov att stanna hemma idag. Det går inte att hänga bland ljudliga småbarn med den där huvudvärken, nej då är det bättre att jag ringer några samtal och vilar mig.

Fast jag har tänkt ganska mycket idag. Nästan så mycket att det gett mig mer huvudvärk. Jag har tappat hoppet om mänskligheten och sen funnit det lite igen. Så har jag revaxörat öronen men locken försvann inte. Jag är lika döv som innan så jag vet inte hur det ska gå på föreställningarna när jag nu inte hör de andra och inte ens mig själv utan bara gissar på att det är ungefär rätt ton jag ligger på. Lite spännande sådär. Det är kanske inga vaxproppar. Jag kanske är smygförkyld igen. Eller bara lite dum i huvet. Jag är ganska muffinssugen också. Jamenar hallådär! --> http://vegancupcakestoliveanddiefor.blogspot.com/
Ge mig!

Jag har inget bra att säga längre. Det blev flaskhals i tänket. Ajö.

Jabaskoja

SÅ trött är jag inte. Men ganska.
Jag kanske blandar ihop övertrötthet med lagom trött i kombination med för-förkylningssymptom. Tryck mot bihålor och segögon och lite frysighet.

Jag börjar morgondagen med en tvåtimmars bussresa följt av ett tandläkarbesök. Sen ska jag "jobba" nästangratis resten av dagen på förskolan innan det bär iväg till körsa för att öva i ett par timmar.

Jorråsåatteeeeee...
Jag är laddad till ungefär 7% inför morgondagen. Tjoho!

Kan jag inte få stanna här och klippa gräsmattan och äta rulltårta istället?

Knäppa mamman.

Mamma säger att jag inte får gå och lägga mig!

Klockan är fem över tjugoett och detta är ungefär den tid jag går och lägger mig i vanliga fall.
Faktiskt nästan samma tid som när jag var åtta år, dvs för tjugo år sedan.
Fast då sa mamma åt mig att Nu är det för hundra gubbar läggdags, klockan är ju jättemycket!

Klockan är tjugiett år tvåtusennio. Det är samma klocktid som nittonhundraåttinio, men nu - tjugo år senare, så är det alldeles för tidigt för döttrar att gå och lägga sig. VA?

Det är nästan lika knepigt att greppa som insikten om att jag fortfarande inte har några svarta brallor.
Jag skrev nyss greppa med ä. Det såg knasigt ut.

Nä, men vafasen då! Får jag gå och lägga mig snart?

ja men såklart

Gröna bulliga grönsaker: Brysselkål, gurka, squash, ärtor, bondbönor!

Gräsklippningsfenomen

Nu har jag klippt gräsmattan. Nästan hela.

De sista femtusen kvadratmetrarna (ja det kändes så iallafall) av tjockt gräs och maskrosor i sluttningar som liknade alpväggar, avverkade jag barfota.
När jag var färdig och tittade ner på fötterna så trodde jag att jag börjat förvandlas till Hulken.

Fast kanske inte ändå. Kanske ser det mer ut som att man är vad man äter. I mitt fall - en GRÖNsak.

Stjälkselleri?

Haaaaaaaaahahahaha, det är inte klokt hur rolig jag är!

NEJNUVETJAGJAGBÖRJARFÖRVANDLASTILL KRUSBÄR! (Fast det är ingen grönsak men ett grönt bulligt bär är mer likt mig än en lång rak selleristjälk)

Nu kom jag ju att tänka på tuggummitjejen Violet som blev ett blåbär i Kalle och chokladfabriken. Vilken tur att jag inte är så odräglig. Jag är ju faktiskt jättesnäll som klipper alpängsgräsmattor med en puttrig GUL gräsklippare.

Fast jag gjorde det nästan näck så det blev 1 poäng till mig och 0 till Gud.

Tack för den soliga vackra varma dagen.

Och tuggummitjejen gjorde en trevligare roll efter Kalle och chokladfabriken.

morgonens reflektioner

Läste på msn.se att vänsterpartiet vill sänka momsen på frukt och grönt och införa en vegetarisk dag på varje vecka i skolmatsedeln. Det tycker jag låter bra.

Msn är väl lite sådär tacky att läsa nyheter på, men nyheten blippade upp där och bad om att jag skulle läsa den så okej.

Mamma är ute och travar ved och sätter pärer. Det gör inte jag. Jag är trött och yr. Jag började morgonen med en promenad och trehundranio trappsteg rakt upp mot himlen. Det var jobbigt. Så nu sitter jag här och återhämtar mig till Devin Townsends ljuvliga stämma.

Jag är glad att han tagit sitt förnuft till fånga och RAKAT AV SIG de stackars hårtestarna som hängde i nacken på honom. Nu är han riktigt snygg. Och eftersom jag hittade ett citat från Heaven and Hell var jag tvungen att bildgoogla Ronnie James Dio också och gråta lite över att han går i Devins hårspår. Undrar när den den lilla karln ska ge upp sitt försvinnande hårsvall? Det ser ju så ledsamt ut när hårfästet hamnat så högt upp på skallen att det nästan försvinner bakom horisonten liksom. Det är en vanlig syn bland hårdrockare i synnerhet, men som tur är vissa karlar inom metalvärlden skalliga, och visar vägen.

Rob Halford (Judas Priest) och Galder (Dimmu Borgir). Och nu också då Devin Townsend ÄNTLIGEN!

Skalligt är ju så snyggt, och precis nu kom jag på att tre skalliga vänner börjar sitt namn med K.

Idag känner jag mig förresten ganska vänsterradikal igen.

Nu ska jag ut och täcka peran.

nästan hundra

Sitter just nu och suger på en bit 90%-ig choklad.
Det är ljuuuuuvligt!

jag vet väl bäst själv!

Jag är trött på att andra säger åt mig vad jag bör/ska göra eller tycka eller tänka. Jag är en mycket erfaren tjåttaåring. Och jag tycker inte om att ljuga. Frågar någon så säger jag väl som det är, om det inte är något hemligt.

Och nyss, när jag, som den fina och erfarna människa jag är, diagnostiserade min älskade vän så slog det mig att jag har samma symptom.
Hoppsan Kerstin!

Sökes: Isolation, lugn och ro. Kärlek, respekt och bra väder.

Finnes: Två trasor.

No biggie

Fortsatt pissigt.
Jag är inte sjuk, inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött men jag är inte sjuk, inte sjuk.
Tell that to doktor J.
Tur att det finns barn som håller mig kvar i hoppfullhet. Underbara barn som petar på ens ögonfransar eller sjunger bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä. Helt utan vita lamm.
But still...
Jag behöver en paus från allt.

Give me novacaine...

den dåliga dagen

jag hatar när det blåser såhär. liksom.. kallt.
idag klev jag upp i ottan och tvättade fyra maskiner tvätt och åkte till stan och gick på möte på af och vidare till tandläkaren som beslutade att laga hålet i tanden. dock inte det hål jag gick dit för som oroat mig utan ett annat. jag var så nervös att de fick ge mig extra bedövning så nu har nedre ögonlocket domnat och nästan halsen också. och jag har världens ångest. har ingen bra musik i mp3 spelaren som jag ändå glömt hemma. det finns inget ställe billigt nog för en vegan att äta på. allt känns svårt och kaosigt och ensamt och jag vill egentligen bara hem men vad ska jag göra hemma? JAG VILL ÄTA! jag vill gråta skrika gnälla kramas. men mest äta. gott. inte passerade tomater och potatis. varför har jag ingen egen kock?

nu ska jag sluta gnälla. det finns de som har det värre. medan jag undrar över vem jag borde välja i eu-parlamentsvalet så kan man fråga sig: vad hände med el salvador?

Avdelning: hypokondri

Nu provar jag att ta bort mjöl (vitt mjöl först och främst) från kosten igen.
Så i förrgår när jag inte hade någon som helst inspiration att laga mat (har jag någonsin det?) och det fanns egentligen inte så mycket hemma heller, så jag slängde ihop skrädmjölspannkakor. Tillsammans med mammas supergoda svartvinbärssylt med päron i så var det ätbart och jag blev ganska mätt. Jag måste bara fundera ut hur jag ska få pankisarna att hålla ihop lite bättre...

jag och min näsa

Doften (eller stanken, om man heter mamma) av kuskit gör mig lugn och skapar trygghet.
Allvarligt alltså. Kobajslukt=Hemma.

I handarbetsbloggdjungeln

Nu är jag också en av de som lägger upp sina handarbeten i bloggen.
Iallafall den här gången.
Mönstret är från garnstudio.com och garnet är ..öh något slags acryl. Jag stod och velade mellan mörkt turkost och rosaprikos, men det blev den sistnämnda eftersom den gör sig bäst mot min snygga solbränna (alltså, nyansen "mindre blek" som jag i regel kan få - med lite tur - under sommarhalvåret och som mitt fejs fick under helgens gropgrävning. Längre ner har den inte tagit sig än, av naturliga skäl).
Såhär långt har jag kommit:
Så blev jag tvungen att repa opp lite eftersom jag gjorde fel. STÅNK.

mitt i kaoset

så börjar jag virka en rosa sjal.
kanske för att ha något att fokusera på.

det gör ont i mig. jag är arg. det känns lite allt möjligt samtidigt.

sen förra torsdagen har jag inte längre en karl. vad som hänt och varför och sånt behöver jag inte ta här. men snart (förmodligen inom ett par veckor) är jag ensamboende återigen. och han, han tyckte inte att det här var glesbygd nog. han drar ännu norrare. ut i skogen. till lugnet. jag förstår vad han är ute efter och visst letar jag också efter det. men det var han som sa att han nog aldrig kommer landa någonstans. så slapp jag säga det. han kommer leta lugnet kanske i all evighet. jag önskar innerligt att han hittar det. jag å min sida behöver få ett hem och stabilitet. jag önskar mig själv lycka.

men om det är något den här relationen visat mig så är det hur förbannat jävla stark jag är.
nu behöver jag inte kämpa längre. om en månad kanske jag andas lite lättare. men just nu är det tungt.

(och i mina mörka tankar funderar jag på ifall hon tycker att det är rätt åt mig. att jag fått lida för det jag "tog" från henne. jag skulle aldrig någonsin önska någon att trasas sönder under så många månader, men jag tänker mig att hon hånskrattar åt min trasighet.)

imorgon är min sista dag på städet. det är inte heller så kul. jag kommer sakna det. det är ett bra ställe och hon jag vikarierar för är världens mysigaste.

allting står liksom och vinglar. åt vilket håll vickar vi? får jag något jobb i sommar? kommer jag in på förskollelärarutbildningen? kommer någon någonsin att hälsa på mig här när jag blir ensam? kommer det ordna sig?


jag vet inte.
kanske.



allt ordnar sig. nog.




nu går jag och rakar huvet. då känns nog allt lite bättre sen.

regnet som faller som gör bra saker

På vägen hem kunde jag från bussfönstret föreställa mig hur grässtråna på åkern riktigt jublade över regnet som föll över dem. Jublade och gurglade. Det var vad jag föreställde mig. Ni vet hur man ibland står där i duschen och låter vatten forsa in i munnen för att sen gurgla lite och spotta ut det. Gräset sträcker sig uppåt i all sin grönska. Björkarna lövar sig. Vissa lite försiktigare än andra. Det regnar istället för snöar. Nu är det vår.

Planterat!

Idag grävde vi de sista två hålen. Båda våra ryggar protesterade ganska omgående men vi gjorde klart iallafall och för en timme sedan så var den sista lilla söta havtornsbuskplantan nere i sin grop och väl ombäddad av jord och vatten. Otroligt vad vi är duktiga! Mamma gjorde det mesta jobbet idag eftersom jag tagit i lite för hårt och fått ont.

Konstigt det där att jag hade endometrios och sen inte hade det. Det beror tydligen på vem man pratar med. Den senaste förklaringen är att jag inte har endo utan kanske möjligtvis vestibulit men med endometriosliknande symtom och smärtor. Ont gör det ju oavsett men det känns bättre att ha ett namn på det. Å andra sidan vet väl de flesta som läser den här bloggen att jag har ont i "kvinnomagen", så hädanefter, om jag inte utvecklar mig, så betyder ont att jag har ont där. Kvinnomagen. Vilket jävla fånigt ord. Fast jag är ju rätt fånig.

Vart var jag? Jo, jag hade tagit i för mycket när jag grävde. Så när mamma vände ner kobajs i de elefantfria groparna så satt jag och virkade. Jag hittade ju ett sjalmönster på garnstudios hemsida för några veckor sedan så nu provade jag att virka det. He blev ju tokbra. När jag får råd ska jag köpa garn och en virknål och påbörja det på en mer seriös nivå. I think.

Nu ska jag gå och hjälpa till med matstöket. Vi ska grilla för tredje middagen i rad. HURRA!

Dagens favoritmusik: Reba McEntires duettskiva. Bra skit när man är på ett sånt där humör som man är på när man haft en sån vecka som jag haft.

hjälpa mamma

När ens mamma ger sig ut för att gräva buskhål så kan man liksom inte bara stå och titta på. Det är fegt. Någon som är dubbelt så gammal som en själv ska inte behöva kämpa ensam. Således stod jag plötsligt där, med nymålade naglar (beklädda med träggårdshanskar), storstövlarna och en jäklaranamma. Mitt i regnet som inte fanns. Det var därför vi stod där. Det skulle egentligen regna idag tydligen enligt någon väderleksrapport, men istället sken solen och det blåste fläktande medan vi grävde. Eller... ja. Jo. Grävde gjorde vi ju. Men mest hackade vi och spettade och flåsade.

Stora stenar, grova rötter och lergjord bjöd på uppfriskande motstånd. Vi spettade upp en redig bumling, som var så rejäl att mammas karl fick komma och hjälpa till. Jag blev trött i armarna och min matochsov-klocka hade ringt för länge sen så vi tog lunch. Vi bestämde oss för att försöka planera buskhålen brevid resten av stenarna som ligger och lurar i marken. Förbaskade elände till schabrak att låtsas vara en jordhög och sen visar sig från den hårda och tuffa sidan när man kör ner spaden. Det är som att försöka gräva upp en jädra elefant! Hela det planerade buskplantaget ter sig som ett område för rädda elefanter som gömmer sig från vad de nu kan vara rädda för. Tjyvskyttar? Åke Netterström? Jag grävde iallafall tre hål och behövde bara brottas med tjocka rötter och en mygga. När tredje hålet var nästan uppgrävt skymtade jag en elefantarmbåge. Då gav jag upp. Nu är jag trött i hela kroppen, från huvudet till fötterna. Man åker till mamma för att vila upp sig mentalt, inte kroppsligt.
På måndag börjar sista arbetsveckan och sen får jag..hitta på något annat.

Undrar vad? Det är ju sommar snart och jag vill ha semester och åka till Kalmar, Skåne, Stockholm, Umeå, (Boxholm) och Göteborg. Men måste jag välja satsar jag nog på Kalmar och Gbg för dom stackars vännerna har fått vara utan mig alldeles för länge.

Yäk, jag insåg just hur ont i rygg och axlar jag kommer ha imorgon. Härligt!

Morgonstund

Det är hjärtkramande vackert när man ser det med egna ögon. Särskilt utsikten åt andra hållet (men de bilderna blev inte bra alls).