mitt i kaoset

så börjar jag virka en rosa sjal.
kanske för att ha något att fokusera på.

det gör ont i mig. jag är arg. det känns lite allt möjligt samtidigt.

sen förra torsdagen har jag inte längre en karl. vad som hänt och varför och sånt behöver jag inte ta här. men snart (förmodligen inom ett par veckor) är jag ensamboende återigen. och han, han tyckte inte att det här var glesbygd nog. han drar ännu norrare. ut i skogen. till lugnet. jag förstår vad han är ute efter och visst letar jag också efter det. men det var han som sa att han nog aldrig kommer landa någonstans. så slapp jag säga det. han kommer leta lugnet kanske i all evighet. jag önskar innerligt att han hittar det. jag å min sida behöver få ett hem och stabilitet. jag önskar mig själv lycka.

men om det är något den här relationen visat mig så är det hur förbannat jävla stark jag är.
nu behöver jag inte kämpa längre. om en månad kanske jag andas lite lättare. men just nu är det tungt.

(och i mina mörka tankar funderar jag på ifall hon tycker att det är rätt åt mig. att jag fått lida för det jag "tog" från henne. jag skulle aldrig någonsin önska någon att trasas sönder under så många månader, men jag tänker mig att hon hånskrattar åt min trasighet.)

imorgon är min sista dag på städet. det är inte heller så kul. jag kommer sakna det. det är ett bra ställe och hon jag vikarierar för är världens mysigaste.

allting står liksom och vinglar. åt vilket håll vickar vi? får jag något jobb i sommar? kommer jag in på förskollelärarutbildningen? kommer någon någonsin att hälsa på mig här när jag blir ensam? kommer det ordna sig?


jag vet inte.
kanske.



allt ordnar sig. nog.




nu går jag och rakar huvet. då känns nog allt lite bättre sen.