Jag är beroende.

Jag glider långsamt in i orden och blir till i bilden som skapas av dem. Doften av regnet och ett obestämt vemod. Fast vemodet är jag inte säker på att det är orden som skapat. Inte är det känslan av ungersk drömmare heller. Nej, det är nog jag själv. Vemodet är mitt. Jag sveper vidare och når en högre nivå av drömmeri. Det är sånt här jag behöver intalar jag mig.

Fire in Cairo

I väntan på (Godot? Nog känns det så alltid) att saker ska bli bättre så kan jag visa vad jag hittade i min handväska i söndags.

Subway utnyttjar onyktra människor till att få in udda juicesmaker på marknaden. Fy på sig.

Cirkusen är i stan

Jag älskar min bror, men ibland är han ett riktigt pucko.
Gårdagskvällen bjöd på ömse stoll, som päronvodka, luftgitarr på en krycka, grannsämjefrämjande och manboobs. Kimpan tog en fin bild på ägaren till dem.
Jag tvingade min bror att pröva mina skor också, fast han fick bara låna ena så resten av kvällen hade vi en av varje par. Lustigt värre. Idag har det dock inte varit lika lustigt. Vissa tankar och känslor från kvällen innan satte sig rätt hårt och jag försökte få bort dem genom att titta på Blue Collar Comedy Tour. Det hjälpte föga men jag hoppas det går över snart.

Helgen i övrigt var ovanligt fin. Fredagen var överlag jobbig men blev bra när jag fick sms om att min dator kommit. TJOH! Dagen bjöd också på ett par intressanta samtal. Det första var mycket fint och delvis väldigt äckligt och det senare var lite roligt och bara en gnutta irriterande eftersom jag blev störd i Constantine. Dessutom kände jag mig tvungen att prata engelska jag också, eftersom knäppot i luren bestämt sig för att vara så jäkla internationell. Efter en stund ringde det igen men då hade jag gett upp filmen så det spelade ingen roll.

Jag skulle ljuga om jag sa att lördagen inte innehöll inslag av stress, men det var övergående och koncentrerat till besöket på ikea. Istället fokuserar jag på att jag lärde mig hur man kan göra få vanliga hårddiskar att fungera som externa. Heja Janedgar.
Mamma är världens underbaraste och snällaste och gjorde en jättegod lasagne som avslutning på dagen.


Ja, och alldeles för en timme sedan så lyckades jag ÄNTLIGEN få till internet på min dator. Tråkigt nog är ju hastigheten ändå seg och nerladdningarna kommer ta halva natten. Tjoho liksom. Får vänta tills imorgon för jag är gammal, trött och lite bakis så jag vill bara krypa ner i sängen nu och inte kliva upp förrn...nästa vecka.

Jag borde jobba arslet av mig jag också så jag slipper tänka så mycket..

Dagens funderingar handlar dels om organisationsmodeller, gruppskapande och atmosfär.
Jag har tänkt mycket hårt på saker jag inte förstått och insett att efter tänkandet så förstår jag ändå inte. Men det kanske inte gör något. Hade varit fint att ha någon att diskutera det här med nu men det går rätt bra med katterna också antar jag. Jag bad Shira komma ihåg ett ord jag skulle kolla upp men nu när jag frågade henne så minns hon inte ens att jag bett henne komma ihåg det. Sååå jag får gå igenom kapitlet igen. Sen.

Andra funderingar jag haft rör sig mer om mig själv. Jag har undvikit att tänka i Alla andra är så bra och inte jag-banan för det hjälper mig verkligen inte just nu. Däremot har jag funderat över varför jag inte kan släppa perfektionisten i mig. Jag är inte pedantisk till överdrift men jag klarar inte av att tänka att det finns folk därute som inte heller har någon röv och höfter att hänga upp brallerna på så de får jätteosexiga bondhäng fastän de inte vill det. Nej, det är bara jag som har det så. Varför jag då envisas med att gå i byxor är ett mysterium. Jag borde övergå helt till kjol eller klänning. Goddämit. Perfektionisten i mig gäller även kakbak och matlagning. Det är därför jag aldrig lagar god mat. Alla andra gör god mat men inte jag. Jag misslyckas också ständigt med mina kakor även om de blir goda. Fuck, vart har jag mina referenser egentligen?


Jag ska läsa lite till fast jag trött i huvet och längtar efter en kall öl och lite quality time med... ja. Just det. Fantasifoster. Det är där jag skapar den bästa gemenskapen. Den finns inte i verkligheten. Verkligheten är fylld av människor som arbetar så hårt varje dag och som är så trötta och/eller långt borta. Verkligheten är inget ställe för mig. Verkligheten får mig att känna mig ensam.




Abstinens

Ja, jag får faktiskt ha ont i futterna!

När Dolly slutat sjunga och jag torkat några tårar så såg jag OKQ8-skylten i Lugnvik. 4 km från där jag startade.
Jäkla Dolly! Banjomusiken fick mig att sväva iväg i tankarna och mina fötter bara fortsatte.
Jag kom på att jag antagligen skulle bli väldigt pinknödig på vägen hem så av bekvämlighetsskäl (det finns ingenstans att kissa i naturen mellan Lugnvik och hemma, åtminstone inte dagtid och särskilt inte när det inte finns några löv på träden som kan dölja en fullmåne) så ringde jag Kimpan, men har ni hört på maken att han först inte alls ville komma och hämta mig!?

Jag fick ingen förklaring till varför fast jag var naturligtvis medveten om att jag själv satt mig i den situation jag nu befann mig i, men jag blev ändå arg och besviken. Jag gav till ett sånt där åsnevrål (F vet precis) av frustration som säkerligen inte hjälpte men ett par sekunder senare hördes en djup och irriterad suck innan han slutligen meddelade att han skulle hämta upp mig. Tacksåmycket. Jag satte mig med ryggen mot en flaggstång och funderade på tillvaron och undrade var jag fått energin att knata sammanlagt strax över milen. Vädret är ju en förklaring men svaret som jag gav mig själv var att jag har saker att fundera på eller flyr undan. Nu vet jag att man inte kan fly undan problem eller känslor men det är skönt att försöka ändå.

För det heter ju bättre fly än illa fäkta. Jag kan tala om att enligt mina samtalskontakter på psyk så gäller det vissa problem man har som gör en dum i huvet också. HAH! Det är bara att acceptera skiten och sluta rota i det. Fast det är ju inte samma sak som att fly, men strunt samma, jag kommer fortsätta fly när jag känner att det behövs.
(Lite "lalalaaabingobingobingooooo" liksom). Försvarsmekanismer is the shit om man är medveten om dem. MEDVETENHET! Och det börjar jag bli.
Men du, du skulle nog kunna bli lite mer medveten om vad du pysslar med i ditt huvud. Joru.

Nu ska jag kolla posten. Ajöss.

Hello Dolly

Morgonen började både bra och dåligt men jag lät det braiga ta överhanden när jag kastade mig ut i en rask promenad mot skolan. Solen sken med värme och Dolly Parton sjöng av hjärtans lust. Vid ett tillfälle var jag säker på att hon sjöng något snuskigt, men sen reflekterade jag över resterande text i låten och då tyckte jag inte att snusket passade in så jag hörde nog fel trots allt.
Det var iallafall skönt att få träffa mina klasskompisar igen. De är hur underbara och roliga som helst och jag lyckades tokskratta ett par gånger till och med.

Imorgon kommer min dator. Jag hoppas den tycker om mig.

Dator on the way åh vad skönt.

Nu har jag beställt en dator. En laptop som jag förhoppningsvis kommer kunna modifiera efter mitt eget tycke och smak senare. (Rosa och fluffig eller svart och röd?)


På ett sätt känns det så mycket lättare nu. Eller är det kanske min plånbok jag pratar om?
Lättad är jag också efter att ha läst den feedback jag fick på mitt arbete. Kort men talande. Pähu vilken tur.
Lätt är jag inte i kroppen dock har jag upptäckt. Kim retades med mig och min stackars misshandlade degmage idag. Jag förtjänade det antagligen. Jag retades tillbaka och ryckte bort ett av hans rygghår. Ja, jag är ond.

åh denna skrikande tomhet!

Nu är jag definitivt datorlös. Mamma och hennes karl har nyss varit här och de tog med sig Nemo hem. Förhoppningsvis går han att laga.
Jag har fått mammas godkännande. Nu blir det en ny dator.
Det finansiella problemet kan nog lösas med lite god vilja och vaselin.
Eller möjligtvis genom att sälja min älskade finaste säng. Men helst inte. För vart ska jag då ha mina fladdermusar?

Sängramen står förvisso isärplockad mot en vägg, men sen när jag skaffat precis den madrass jag vill ha då kommer allt bli fint. Efter att jag flyttat. Säkert.

Så lite som möjligt har blivit mitt tänk nu när jag vet att en flytt kommer bli aktuell. Jag vill ha så lite som möjligt att packa ihop. Mamma fick just ta med sig en drös med burkar som bara tog massa plats. Bra, hon behöver verkligen mer grejer. (Jönsson, jag ber om ursäkt å rensa i röran-tankens vägnar.)

Solen skiner. Snart är det dags för blåa tå. TJOHO!

Idag...

är jag lite glad i magen.

Det kan vara min lärares förtjänst att jag känner mig aningens mer motiverad och glad. Både Kommunikation/Kundservice och Organisation/Ledarskap har ingett de känslorna.

Företagsekonomin är döden. Den har jag ärligt talat inte greppat över huvud taget.



Jag har nog bestämt mig för en bärbar dator av den billigare sorten. Trollpappans och Herr mammas karls råd var till stor hjälp. Nu ska jag bara få ihop typ 4.000 spänn, jajamän. Pis ovv käjk som man säger. Om man inte lever på CSN-bidrag och snart blir ensam i lägenheten. Jag vet inte om jag ska härda ut tills jag pluggat klart så jag kan flytta sen, eller om jag ska flytta redan nu och flytta sen igen. Hmmm.. jag är ju lite bekväm av mig liksom.

What to do?

GAAH!

Jag behöver en ny dator. NU!

Hur ska jag kunna välja en bra dator när jag inte ens kan välja bland alla tvålar?



Fan.


Min faboritbild från helgens besök på kretsloppshuset.

Får det lov att vara en kvist kaffe?

Tack till F och E som bjöd med mig på utflykten.

7 timmars slit

Jag hoppas att min lärare står ut med det jag åstadkommit idag. Jag önskar innerligt att den här uppgiften skulle gett mig det betyg jag längtat efter men ambitionerna ligger kvar på den numera döda datorn. Höga betyg är verkligen inte allt men när jag ville ju så gärna.


Nästa bekymmer är företagsekonomin men det tar jag imorgon. Det vara nog med pluggande för idag. Jag berömmer mig själv för idag istället.



Nu ska jag leta efter datorer på döh intörnätt.

Droppen

Min dator dog just. Jag satt med ett arbete som skulle ha lämnats in i måndags men som av förklarliga (för mig iallafall) skäl inte skickades in då (jag är ganska bra på att hålla deadlines annars och har inte alls samma sorts förhållande till dem som Douglas Adams hade).
Jag har kämpat dagligen med arbetet men det blir inte bra. När jag äntligen fått in lite flyt så hänger sig datorn. Det har hänt förr men den här gången, när jag startar om den, så vill den inte. Den är död. Jättedöd.
Nu måste jag alltså skriva om det där arbetet ur minnet som är så uselt så det är inte klokt. Jag måste ta mig ett snack med mina lärare också eftersom alla andra arbeten är borta.
Jag är verkligen superdupermegajätteless just nu.
Varför kan det inte få gå lite bra för mig?

Jag är så smart så jag skrämmer mig själv.

Om jag inte skulle lägga pengarna på räkningar så skulle jag kunna åka till ett varmt land och aldrig någonsin komma tillbaka.

Aaaaah. Tanken kittlar mig i mellangärdet.

Straffas ska de!

Gnugga en ananas med habanero.
Kör sedan upp den i röven på de olyckliga satar som brutit sig in i vårt förråd och snott däck och fälgar (och endast dessa, ty mitt fina skräp ansågs tydligen icke vara värdefullt nog för dem att sno).
Det är ingen mening att bli arg men ändå blir jag det.
Om jag skulle tippa så kommer nästa motgång få bägaren att rinna över.
Det räcker nu.

Jag försöööööker verkligen vända motgångarna till något bra.


He går int.

Det som väger upp..

Överlag så har den här veckan varit riktigt jobbig med mycket strul bådemed plugget och runt mig själv. Det händer grejer nu och det är oerhört påfrestande rent känslomässigt. Ja fysiskt också, men inget som inte kunnat avhjälpas med alvedon.

Igår fick jag dock tillbringa en härlig fikastund på Tingshuset med Karin, Nisse och Atle. Istället för att behöva fundera över hur jag ska förklara särskilda löneskatter utan att planka rakt av så diskuterade vi allt möjligt trevligt. Den lilla pjuklarven somnade på min mage under tiden och det är en komplimang så god som någon (Yes! Jag är inget läskigt monster). Där satt vi alla fyra och jag gjorde oss ett eget litet universum runt det där bordet. Med ett finstämt soundtrack. Det var en underbar känsla. Lilla fina Atles närhet sköljde in lugn i mig medan jag nosade på hans fjuniga huvud och lyssnade till en muntlig återgivning av Zeitgeist. Jag kände mig väldigt nöjd just då.

När jag tänker på det här med andras barn så känner jag själv att det inte är självklart att man lämnar över sin unge till vem som helst, därför är jag så glad att mina vänner känner sig trygga nog att låta mig tovla och gosa med deras barn.

Ibland tänker jag hur fint det skulle kunna vara att ha en egen liten vilde. Men sen går det över.

*Aaaooooummmmmmm*

Jag välkomnar förändring.

Oh snap!

Igår tröstköpte jag ett par skor som delvis är gjorda av skinn. Så PK är jag. So much for the vegan lifestyle liksom. Jag får helt enkelt kompensera inköpet på något bra sätt.

Bigfoot.

Nature loves her little surprises

Jag lyssnar på A Life of Illusion och tycker lite synd om mig själv.
Det är en fin låt.
Orginalet från 1981 med Joe Walsh särskilt, för där är det med mariachitrumpeter. I love mariachitrumpeter. Trumpetandet i detta fall är lite intressant i sig då framförs av en redlöst berusad Kenny Passarelli. Han måste ha lite cred för att han lyckas blåsa över huvud taget i det tillståndet för själv brukar jag få akut dålig kondis när jag dricker och då orkar jag knappt böja mig fram för att knyta skorna och än mindre blåsa i en trumpet. Fast å andra sidan kanske Passarelli har blåst en del trumpet i sina dagar så det gick nog av sig själv så att säga. Nog sagt om detta. Joe Walsh är en intressant flumpelle som får till det emellanåt. Såklart kan en sådan bra låt inte gå förbi utan att någon gör en cover på den. Foo Fighters gjorde en bra cover på den jajamän, men återigen - orginalet innehåller mariachitrumpeter.

Gå in på youtube och lyssna på dem tycker jag. Videosarna är skitdåliga men man kan ju sitta och läsa på wikipedia eller något annat under tiden. Dock vill jag uppmärksamma er läsare på att det varken är fråga om metal, country eller techno men man blir glad och lite mysig av det ändå.

Nu ska jag gå på affärn eller nåt.

Vet ni..?

Jag har inget favoritband men jag har en favoritskiva. Jag trodde att INGEN visste vilken det är.
Så kommer Y och säger att han vet. Och han hade rätt också! Det var fantastiskt i ungefär två sekunder tills jag kom på hur den kunde bli min favoritskiva. Eller det fantastiska kanske var att han ens noterat att jag gillade den? Jo jag tror det. Karlar i min närvaro verkar slå dövörat till det mesta jag säger så det är inte lönt att försöka säga någonting jag tycker är av vikt.

Men så började jag fundera på vad det är man berättar för sina vänner egentligen. Jag vet att jag sållar och väljer vad som är värt/lämpligt att berätta för den ena eller den andra. Vissa får höra all möjlig knäpp skit och andra får den cencurerade versionen. Nu är jag trött. Tur att soffan vill gosa med mig!

Vaharujortmehåre?

Det ser ut så här! Det är så det uppför sig. Lynnigt och smått omöjligt. Om jag inte knölar ihop det till en korvbulle så fastnar det under armarna, stryper mig om nätterna och killas i svanken. Luggen lever sitt eget liv som jag tidigare visat. I torsdags tog den dock priset. Trollrumpan kan intyga för hon fick en bild på det! >)
I embrace it. Det är det enda roliga jag har och det utnyttjar jag. Min lugg kommer aldrig vara lika snygg som ex. Anettes, men det gör inget för hennes lugg är liksom övernaturlig.

Vissa dagar vill jag bara raka av mig allt hår och njuta av hur lättsamt det är att slippa borsta tvätta torka fnessa. Men såna här dagar, när jag glor på spegelbilden och brister ut i ett tokskratt över hur det ser ut, då är jag glad att jag inte gjort det.
Rakat (med hyvel gärna) huvud passar nog andra bättre. Exempelvis muppen, Sinead O'Connor, K, Michael Rosenbaum, Demi Moore och Kojak.

Men någon gång ska jag också raka av mig håret och då jädrar i min lilla låda ska jag sitta och gosa med mitt huvud hela tiden.

We are the freaks

Indeed


Ibland kan man ju undra vad det är för elände man är.
Eller har omkring sig.

Några samtal störde mig i min engelskauppgift. De var förvisso till stor del trevliga men jag tappade koncentrationen för resten av kvällen. Jag är tjej men min simultanförmåga är skit.
Jag kanske inte är nån tjej egentligen. Pucklarna framtill räknas inte.
DU HAR FEL!
Sådeså.
Till slut blev jag klar med allt utom en grej kom jag på nu.


Nu orkar jag inte.


Enough is enough.

The gräsänka blues

Här sitter jag. Inte ett dugg eländig. Bara lite hängig och trött.
På spisen puttrar en icke Kimpanvänlig chili (med kummin i) och intill mig står en nyss påbörjad öl.
Jag planerar att göra klart engelskan ikväll och kanske påbörja sista uppgiften i kommunikation. Det går mycket lättare att plugga när det bara är jag själv och min dator som låter.
Funderar på hur det går för Kimpeluringen. Han kommer hem på söndag. Jag ska utnyttja lugnet till att slappna av och göra precis vad jag vill när jag vill och hur jag vill.

Nu ska jag gå och titta till chilin. Tror den börjat fräta sönder sleven.

Grisig älgskog

Tjylskåpstjärlek.
Partåing fann en annan partåing. Så kan det gå.

Ny smaksensation

Nej jag skojar.


Det är mycket med anställda. Massa pappersarbete. Ujuj. Jag är glad att jag slipper.


Blir inget Boxholm/Gbg i helgen heller. Likasåbra kanske. Det kändes som det fattades något liksom. Jag är ändå inte så bra på att umgås med folk jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.



Jag hade nog något bra/roligt/tufft att berätta men jag har glömt vad det var...

Jo, igår när vi rengjorde whiteboarden som ett team så råkade jag sätta foten i papperskorgen. I några sekunder tänkte jag på hur ont det skulle ha gjort om det legat använda sprutor eller krossat glas däri istället för ajaxblött blått torkypapper. Men varför skulle det ha gjort det? Varför får jag såna tankar?
När jag åker bil brukar jag ofta tänka mig att jag har en grävskopearm.

Verkar inte lära mig alls..

Nu pratar vi inte om företagsekonomi eller organisation och ledarskap.
Vi pratar om att lära mig av mina misstag.
Jag skrev aldrig om påskslutets elände för jag tror inte så många är intresserade av att höra om matförgiftning/magsjuka. Men så var det i alla fall. Jag hade haft en trevlig kväll med Dj, kinamat och Bruce Lee-filmer men fyra dagar framåt låg jag i grymma magsmärtor och illamående och längtade efter döden. (Hello dramaqueen, men så var det) .

I söndags eftermiddag hade jag mycket lite att göra och när F och E frågade om jag ville följa med och äta middag (El Kimmo var bakis och inte sugen på någonting alls så han stannade hemma) så gjorde jag såklart det. Efter en vända på stan hamnade vi på en thairestaurang...

...!

Maten var god, men hur mår jag idag? Not so very good at all, thankyouverymuch (sagt på Latkaiska). Ungefär som första dagen förra gången. Har knappt sovit inatt pga magschmertzen och jag skulle stanna hemma från skolan om det inte vore för att jag tog på mig att agera dörrvakt nu på morgonen.
Åh vad jag hatar min mage!
Snart kommer jag vara som mr Hopgood som bara äter gröt och välling!

Hu vad hemskt.
*gurgel*

jag vet så väl hur det är och ändå blir jag så less...

Det snöar.


Helvete också!

Inte karlarnas veckoslut tror jag

Igår fick jag två upplivande samtal från två olika karlar vid två olika tillfällen.
Det som var så underbart med samtalen var innehållet. Båda stackarna hade råkat ut för.. ska vi säga diverse missöden, och delade nu med sig av dem till en väldans road tös. Faktum är att jag skrattade fruktansvärt mycket. Det sista samtalet - som för övrigt pågick i närmare en och en halv timme, gav mig nästan träningsvärk i magen.
Nu ikväll fick jag två mms från min bror. Han tvättar. Första bilden visade luckan på en överfull tvättmaskin (jag gav honom rådet att hämta ett spännband och köra på ändå) och det andra var en bild på en hög med tvättmedel och intill det låg en burk. På golvet. Hähä. Hähähä. Texten lydde "Jävligt kul..."
Hähähähähähähä!

Att skratta åt andras olycka är rent elakt. Men att skratta med de som drabbats, just för att det är så eländigt att det blir roligt - det är en helt annan sak. (Jag kan naturligtvis skratta åt min egen klantighet också. Ibland.)
Vilken tur att folk kan bjuda på sig själva :D

Undras om man skulle ta och baka något kanske..?

Sådant som gör mig glad när jag är nere.

Ibland räcker det med att någon bekräftar att de står ut med en, och faktiskt tycker om en just för att man då och då börjar diskutera - halvt med sig själv, om varför man nyss sa som man sa..
Tack.

Ibland räcker det med världens finaste omtanke och en bok om Fladdermöss. Eftersom jag gillar fladdermöss. Jag blev alldeles varm när jag såg bilden på deras små kloförsedda futter som klängde sig fast i bjälken.
Tack.

Ibland räcker det med embryo för att man ska skratta tills lungorna piper.
Tack.
Ingen jag hittills har tipsat om embryos blogg har sagt att de gillar den. Snarare tvärtom. Ingen står ut med språket. Jag älskar det. Jag älskar det bakomliggande djupet och humorn. Jag älskar lekandet med orden.
Jag ett ett litet ufo i embryos oändliga universum. Han gör mig på bra humör.
(Och i bakgrunden hörs den där låten med Pink Floyd som jag älskar så förbannat mycket)

Bryt ihop (och kom igen)

Fåglarna skiner, solen kvittrar och snön fiser ihop. Det närmar sig vår. Det betyder att det snart är sommar. Tjoho.
Men ändå har jag känslan av att inget går som jag önskar.
Jag vill inte ens ligga under täcket och gråta, nej jag vill stå på ett berg vid havet och skrika ut skiten medan vinden blåser mitt hår tovigt och ögonen tåras och mina rassliga lungor fylls av luft som var bättre förr.

Skit skit skit skit skit.



Jag, liksom mina relationer, utvecklas åt alla möjliga håll. Det är många relationer som omformats från en sak till en annan.
Vissa relationer kan rinna ut i sanden av sig själva, men jag har ett par exempel där det gått långt mellan gångerna man träffats och inget tycks hända för man är så låst i sitt mönster, men så möts man och helt plötsligt blir allt annorlunda. Först då kanske man se hur man utvecklats. Vissa gånger är det väldigt befriande och andra gånger är det bara skrämmande och jobbigt.
Ibland spelar det ingen roll om det gått flera år eller en vecka eller en dag, man upptäcker det ändå.
All djävla ytlighet som mina nyckelrelationer tycks vara infekterade med.
Man kan bli sjuk för mindre...




Det känns instängt och trångt. Jag känner mig instängd den här världen.

Idag vill jag ge upp. Det finns ingen att prata med.