Bryt ihop (och kom igen)

Fåglarna skiner, solen kvittrar och snön fiser ihop. Det närmar sig vår. Det betyder att det snart är sommar. Tjoho.
Men ändå har jag känslan av att inget går som jag önskar.
Jag vill inte ens ligga under täcket och gråta, nej jag vill stå på ett berg vid havet och skrika ut skiten medan vinden blåser mitt hår tovigt och ögonen tåras och mina rassliga lungor fylls av luft som var bättre förr.

Skit skit skit skit skit.



Jag, liksom mina relationer, utvecklas åt alla möjliga håll. Det är många relationer som omformats från en sak till en annan.
Vissa relationer kan rinna ut i sanden av sig själva, men jag har ett par exempel där det gått långt mellan gångerna man träffats och inget tycks hända för man är så låst i sitt mönster, men så möts man och helt plötsligt blir allt annorlunda. Först då kanske man se hur man utvecklats. Vissa gånger är det väldigt befriande och andra gånger är det bara skrämmande och jobbigt.
Ibland spelar det ingen roll om det gått flera år eller en vecka eller en dag, man upptäcker det ändå.
All djävla ytlighet som mina nyckelrelationer tycks vara infekterade med.
Man kan bli sjuk för mindre...




Det känns instängt och trångt. Jag känner mig instängd den här världen.

Idag vill jag ge upp. Det finns ingen att prata med.