Ja, jag får faktiskt ha ont i futterna!

När Dolly slutat sjunga och jag torkat några tårar så såg jag OKQ8-skylten i Lugnvik. 4 km från där jag startade.
Jäkla Dolly! Banjomusiken fick mig att sväva iväg i tankarna och mina fötter bara fortsatte.
Jag kom på att jag antagligen skulle bli väldigt pinknödig på vägen hem så av bekvämlighetsskäl (det finns ingenstans att kissa i naturen mellan Lugnvik och hemma, åtminstone inte dagtid och särskilt inte när det inte finns några löv på träden som kan dölja en fullmåne) så ringde jag Kimpan, men har ni hört på maken att han först inte alls ville komma och hämta mig!?

Jag fick ingen förklaring till varför fast jag var naturligtvis medveten om att jag själv satt mig i den situation jag nu befann mig i, men jag blev ändå arg och besviken. Jag gav till ett sånt där åsnevrål (F vet precis) av frustration som säkerligen inte hjälpte men ett par sekunder senare hördes en djup och irriterad suck innan han slutligen meddelade att han skulle hämta upp mig. Tacksåmycket. Jag satte mig med ryggen mot en flaggstång och funderade på tillvaron och undrade var jag fått energin att knata sammanlagt strax över milen. Vädret är ju en förklaring men svaret som jag gav mig själv var att jag har saker att fundera på eller flyr undan. Nu vet jag att man inte kan fly undan problem eller känslor men det är skönt att försöka ändå.

För det heter ju bättre fly än illa fäkta. Jag kan tala om att enligt mina samtalskontakter på psyk så gäller det vissa problem man har som gör en dum i huvet också. HAH! Det är bara att acceptera skiten och sluta rota i det. Fast det är ju inte samma sak som att fly, men strunt samma, jag kommer fortsätta fly när jag känner att det behövs.
(Lite "lalalaaabingobingobingooooo" liksom). Försvarsmekanismer is the shit om man är medveten om dem. MEDVETENHET! Och det börjar jag bli.
Men du, du skulle nog kunna bli lite mer medveten om vad du pysslar med i ditt huvud. Joru.

Nu ska jag kolla posten. Ajöss.