kakapo

Ända sedan jag för första gången läste om kakapoerna, ugglepapegojorna, som finns på Nya Zeeland, så har jag älskat dem. Mycket på grund av beskrivningen jag fick när jag läste om dem. Det var Douglas Adams som varit ute på äventyr runt om i världen för att skriva om utrotningshotade djur. Sista Chansen heter boken på svenska. Låna den på biblioteket eller köp den.
Iallafall så fastnade jag för dessa knubbiga papegojor som inte kan flyga alls över huvud taget.
När boken skrevs fanns det typ 42 stycken kvar, och honorna är rätt svårflörtade, men tack vare räddningsprogram så är populationen nu uppe i 86 stycken tror jag, så det går framåt iallafall!
Det krävs dock speciella förutsättningar och dessutom tålamod för att det ska kunna bli kakapobarn. Men framför allt kakapokarlarnas boomande. Det är det som damerna tänder på. Och jag förstår dem! Boomandet är ett underbart ljud!
Det kan vara en förklaring till att även människodamer kan bli lite till sig i brallan av tillexempel Leonard Cohen. Jäääämjääääääääm.
Jag vet precis...

Boom on.

advent advent..

Första advent.
Medan Freddans frukostägg kokade klart så donade jag ihop en adventsljusstake.
ja, jag insåg att jag inte hade någon och gjorde en egen.
För jag vaknade imorse och kände att jag verkligen ville tända ett ljus av fyra denna söndag.
Så jag rotade fram en ljusgrå ytterkruka och en plastinnerkruka med fyra hål i som jag gjorde lite större med en nagelsax. Sen letade jag rätt på de vita ljusen so jag visste att jag hade någonstans (jag kände mig ganska mycket som Pettson i boken Pannkakstårtan)
Den blev jätteful och ljusen spretade åt alla håll, men jag fick iallafall tända ett ljus och ha det lite mysigt vid frukostbordet.

Sen satte jag igång med förberedelserna inför själva adventspyntandet. I fredags var vi på Rusta där jag såg ut fina kitchglittersnöflingor och en adventsstjärna som jag ville ha, och hos svärmor låg hennes julklapp, en julgardin till köket, och väntade. Förberedelserna gick lite vöerstyr och det slutade med att jag och Freddan organiserade respektive rensade i våra bokhyllor. Jag har ärvt massor med böcker av svärfar och jag har verkligen ett helt litet bibliotek med kategorier och allt! Eller vad sägs om svensk lyrik och poesi, historia, konstihistoria, konst (väldigt mycket också. En del åkte ner i förrådet) religion, klassiker samt skönlitteratur i allmänhet? Jag har böcker på olika språk - engelska, franska, norska och latin, samt lexikon. Jag har gamla böcker om stjärnor och hur man väver, och jag har Bhagavad Gita. Den köpte jag förvisso själv för en sextilapp men ändå. Freddan bestämde sig för att hans mijoner Bigglesböcker inte behövde vara uppe så de åkte också ner i förrådet. Aaaaa rensing. Skönt. När vi var klara åkte vi på Rusta för att shoppa pyntet.
...
Snöflingorna var SLUT! BUHUUUUUU!
Adventsstjärnan var slut. Bara en tom korg!
Jag blev tvärförbannad och ville skylla allt på Freddan och hans "vänta ett par dagar", men lät det gå ut över magen istället.
Jag ville ju så gärna ha allt fixat och fint till advent!
Min första advent på länge som jag sett fram emot.
Ilska, besvikelse...ja. jag ville inte känna så men kände så ändå.
Så gick jag in på Coop och tröstköpte glitter med småstjärnor som glittrar i amerikansk julgransstil istället. Sen åkte vi till svärmor och hämtade upp gardinen, fast först fick jag massera svärmor medan vi tittade på bobåkning på tv. Jahkejdå.
Jag var fortfarande arg, fast mest ledsen och magen blev bara värre och värre så när vi kom hem ställde jag Freddan vid spisen medan jag städade och satte upp gardninerna och pysslade, så jag fick vara för mig själv.
När allt äntligen var klart så såg det så fint ut och det får nog vara fint ända tills inatt då kissarna kommer riva ner dekorationerna i fönstret och dissekera de sköra silvergardinerna Fast de har redan varit me om en kattjul tidigare förstås och är lite...sådär.
Jag vidtog i och för sig just säkerhetsåtgärder genom att slänga upp gardinändarna på gardinstången. Når de dem där, då jädraranacka!

Men liksom just nu...är det helt okej.
Jag kan nog köpa andra dekorationer om de inte får in nya.
Mysig första advent!

Tumbling down...

Alltså, den här veckan har varit helskum.
Förutom kraftbortfallet och neråtsvackan som jag ändå väntat mig så har jag gått runt som i en dröm. Väldigt skumt.
I lördags träffade jag storasyster och hennes familj. Det var helt okej. Nykomlingen såg så fruktansvärt rolig och charmig ut i sin naturliga tuppkam.
Dock vet jag inte om gröten uppskattades så där väldigt. De såg lite skeptiska ut och de komemr antagligen bli mer skeptiska sen, även om det säkert klarnar för de som förstår. Den lilla fick nämligen en mobil med delfiner i glas. Delfiner tänkte jag är lika med Ajöss och tack för fisken. Den här ungen ska läras upp redan från början. Så tänkte jag, för i doppresent kommer lillan nämligen att få Boken inlindad i en handduk. Åtminstone är det så jag tänkt. Jag vet inte om föräldrarna läst Boken, men de kommer att bli varse om vilken fin bok det är! Det ska börjas i tid!

Ja. åter till drömveckan. Igår träffade jag världens bästa Anette igen. Det var mest en ren slump för hon var inte hemma när jag ringde på, men så jagade hon ikapp mig på gården. Så fick jag te och prat och mys och lilla Nova är hur underbar och bedårande som helst och hon älskar också doktor Snuggles. hihi. Anette är också superduperbra på att kramas så det känns och jag började nästan grina för det kändes så bra. Sen när jag gick hem fick jag ångest för det kändes som jag babblat för mycket, men det gick över.
Det är nu jag känner att inget den här veckan har varit riktigt verkligt. Jag lyssnar på en skiva jag totat ihop. Den är full med mysig musik (varav några måste undvikas för att jag ska skippa bli ledsen) men den når konstiga saker i mig och jag svajar. Som när jag drömmer. Allting känns bara jättekonstigt och jag vet inte ens om jag sagt saker som jag tror jag sagt. Iallafall där jag inte kan kolla det. Jag är yr, jag ber om ursäkt ifall jag sagt saker som blir konstiga.
Så har jag tänkt massa också som är drömlikt. Drömtänkt på människor jag aldrig träffat. Drömtänkt på människor jag borde träffa, har träffat, och inte borde träffa någonsin mer.
Drömtänkt på Velvet Goldmine just nyss och musik som är fin.
Bette Midler. Diva!
Jag gillar Bette.

Ska jag vakna snart eller?

Vilken värld vaknar jag i då?

En värld med precis den här musiken:

Stay With Me Baby - Bette Midler
Blue Moon - Chris Isaak
Ol' -55 - Tom Waits
Old L.A Tonight - Ozzy Osbourne

hoppsan kerstin!

Igår var jag ute och gick. Ända bort till Vallsundsbron.
Det var underbart och härligt på alla sätt och vis och jag ville inte sluta gå.
Det var så skönt.
Jag mådde bra.

Fint träd

dream on.

Igår köpte vi en ny säng på bonus möbler (Och vi fick en bättre/dyrare bäddmadrass än vi köpt eftersom den vi köpt inte fanns när vi kom till lagret. Tjoho).
Avbetalning såklart. Även fast det var ganska billigt.
Avbetalning är inte så illa som mammor och pappor vill ha det till.
Avbetalning är bra om man är sådär halvpank men har råd med den lilla månatliga betalningen och står ut med att man får betala mer eftersom det blir ränta, men eftersom det var så billigt från början så gör det fan ingenting.
Avbetalning är bra om man är tillräckligt smart också och inte lever över sina tillgångar.
Som vissa gör.
Men inte vi.
Jag lever på Freddans tillgångar för tillfället.
Men 120 spänn i månaden i ett år anser jag att jag har råd att lägga på avbetalning på en säng ändå.
Men sängen är ganska liten.
Om man är van 180 cm, där jag tar upp ungefär 68% procent av dem.
Den nya sängen har dessutom ingen mittspricka som jag kan stoppa ner mina varma fötter i.
Den nya sängen har dessutom inte plats för mina tre kuddar och Hellifanten.
Med sorg i hjärtat satte jag Hellifanten på golvet och nöjde mig med de tre kuddarna, även om det också var på tok för mycket.
Jag är en valross. Jag behöver plats!
140 cm är inte så mycket plats att få ungefär 68% procent av. För då skulle Freddan måsta ligga en massa utanför.
Nå. Det går väl till sig, som man säger.
Man lär nog vnja sig. Men jag tycker lite synd om Hellifanten.
Dessutom är han trasig och måste lagas. Han har hål överallt och det fattas ett öra. Värsta slagsmåls-Hellifanten! Gansta. Höhö.
Idag är det fint väder och jag har varit på väg ut på promenad i flera timmar nu. Snart.. Snart ska jag gå ut. Jag har ju redan tagit på mig långfillingarna!
Kanske ska ajg gå ner på EJ:s och tjacka den där Soyatoo vispbara sojagrädden. Jag är rejält sugen på tårta! Nu är det förvisso bara ett par månader tills jag får äta tårta, men då kommer jag knappast att finna det nöjsamt.
JA, jag har 25 års ångest!
För fem år sen var det inte jag som fyllde 25. Då var det någon annan. Inte jag!
Men har jag tur så hinner jag få ett jobb snart och då slipper jag iallafall vara 25 år och arbetslös. (vilket inte ses med blida ögon av vuxna. "när jag var i din ålder...")
Ja, när du var i min ålder så var världen så mycket bättre. Då låg det en sunkig restaurang där Zätagränd är nu, och då var musiken bra på ett annat sätt och då var allting mycket billigare. (En biobiljett kostade väl inte mer än en fem-femton riksdaler)
Och man kunde få jobb hur lätt som helst. Bara gå in och fråga! Du vågade fråga. Det var allt som behövdes!
(Jag hörde om en karl som sökte jobb någonstans . Den enda fråga som var aktuell var "Har du egna stövlar?" Han svarade "ja", och fick jobbet.)
Men nu är jag i din ålder då och världen nu är överlag skitigare och vidrigare och dyrare.
Arbetslösheten är hög och ungdomarna känner sig mer värdelösa än någonsin. För man måste ha kompetens. Högskoleutbildning, körkort och bil, stresstålig, vara ung och ha många års arbetslivserfarenhet. Kan inte den bästa kompetensen vara att tro på sig själv?
Jag är inte du. Men jag är precis lika gammal nu som du var då.
25.
När jag var liten skulle jag vara något när jag var 25.
Inte bara vara mig själv.
Jag skulle ha nått någonstans.
När jag var liten visste jag inte vad jag vet nu.
Om livet och hur svårt det kan vara.
När jag var liten fanns inga problem.
Det var ju bara att göra det som skulle göras!
(jag visste inget om jävulstentor och csn, gudskelov)
Jobba med att titta på himlen och skaffa barn och ha ett fint liv.
När jag var liten hade jag många drömmar.

De drömmar jag har nu är bara de jag har om nätterna.
I den nya lilla sängen har jag inte drömt så mycket än.
Men rummet blev iallafall mindre stökigt och jag får väl vara nöjd så.
I den nya lilla sängen vill jag bli bjuden på frukost på sängen när jag fyller 25.
För 25 är nog inte så farligt att fylla ändå.
Jag kom just på att jag egentligen bara är sådär en fyra fem år.
I födelsedagspresent önskar jag mig drömmar.

NÄJ! blä...ta bort!

Idag fick jag verkligen sparka mig själv upp ur sängen, annars hade jag legat kvar hela dagen. Och det är, som vi vet, inte särskilt hälsosamt.
Tanken på att falla ner är inte ett dugg lockande så därför blev jag tvungen att göra en räddningsaktion för mig själv. Detta innebär det motbjudande peppandet. Att se mig i spegeln och säga till miffot där att jag duger som jag är och att jag är ganska söt ändå. Fast jag vet att det är lögn, men gör jag det inte så blir jag ett monster som kallar mig själv elaka saker och då är det liksom kört.
Hycklare. Hah.
Sen fick jag intala mig själv att det finns folk som tycker om mig och att det finns olika sorters tyckaom (annars blir det fel igen).

Jag lyckades väl med räddningsaktionen eftersom jag både åt någon slags frukost och och höll mig borta från att gå och lägga mig igen, ett poäng, men de här eländiga elaka tankarna fladdrar runt. Kanske måste ut och gå några mil.

Åh, och jag önskar att jag kunde kramas!!!

-distanserad-

oh oh - loco!

Jag blev helt galet glad igår över att ha återupptagit en gammal bekantskap.
Jag blev så galen så jag knappt kunde somna, vilket resulterade i att när jag skulle upp imorse så var jag så trött att det inte fanns dess like någonstans.
Men jag lyckades ta mig upp och käka frukost (som jag förvisso spillde ut en del av) och ramla ut genom dörren och in i bilen och in på jobbet och sen gick det av sig själv. Det är fullkomligt avskyvärt att städa sådär. särskilt när det är stolar precis överallt i klassrummen. Helt plötsligt hade min avsky för att städa toaletter övergått till avsky för att fippla med moppen mellan alla jävla stol- och bordsben! Två och en halv timme senare var jag dock på väg hem över gångbron där det blåste som huun. Sådeså. Man kan dock inte vänta sig något annat. Det blåser där för att det är så det är.
Jag har gått i däck och har inga planer på att röra mig ur fläcken förrän kanske ifall någon vill gå på promenad. Men antagligen inte. Så jag kommer nog att sitta här i soffan idag och läsa. Kanske. The Good Earth. Och lyssna på några låtar av Coco Rosie.
Om jag orkar.
OaO

I don't like it, but I guess things happen that way...

Idag är en sån dag.
Jag är inte ens säker på om jag har öppnat ögonen.
Det känns inte så.
Inte så att jag är trött alltså.
Det känns bara som allt är så långt borta.
Donna Fargos sjungande från stereon låter som om det är en mil bort.
Bokstäverna jag skrivit skulle lika gärna kunna sitta på en skärm på Observer.
Till och med känslan i fingrarna när jag trycker på tangenterna känns liksom....fadd.
Nej, idag känns det inte riktigt bra alls.
Jag letade rätt på pappas gamla kassettband. De har legat i många lastbilar genom åren och fodralen har blivit repiga och smutsiga.
I en svart plastskinnslåda.
Låg de.
Lastbilsmusik. Contry.
Pappas sällskap på vägen.
Men det är en viss tröst för mig att lyssna på dem. Idag när det inte känns riktigt bra.
För om jag ändå är eländig och fadd, så kan jag lika gärna känna ångest också.
Pappaångest.
Det är en viss tröst.
En välbekant känsla, inte helt olik en kram, som jag behöver idag.

Nej, idag känns det inte riktigt bra.
Långt bort och eländig...


Music of the day:
Donna Fargo, Country Road, Tammy Wynette......

hej, hå, historiska vandring!

Gårdagen gick i historiens tecken...eller töcken om man så vill.
Freddan ville göra en uppföljare till hajken runt Frösöberget så tillsammans med hans syster och hennes pojkvän begav vi oss till Öneberget för en klättring till toppen.
Under färden uppåt försökte jag bortförklara mitt nästintill astmatiska flås, dels för mig själv och dels för den som ville höra på, men jag insåg snabbt att de andra flåsade minst lika mycket och därför var bortförklaringen onödig. Även om den var bra och helt riktig.
Vägen till toppen kändes inte helt olik Frodo och Sams klättring ledd av Gollum uppför de där läskiga trapporna vid Minas Morgul, men väl uppe och när flåset lagt sig så ansåg jag att det var värt det.
Många undrar nu säkert varför vi skulle upp på Öneberget. Jag menar, gör man sånt där utan en anledning?
Inte om man bor med en som är galen i historia och då särskilt om det handlar om krig och liknande.
Således hade vi en anledning att besöka Öneberget då det en gång på sådär 400-talet restes en första borg där, fast den raserades och så byggdes en ny.
Jag stod där och tänkte på saken medan jag balanserade ut mot klipporna för att kika ner. Karin vädrade sina tankar. En Ronjaborg! Tut i hornen.
Precis vad jag tänkte!
Tut i hornen och Ronja! Karlar i hosor och vildigheter!
RÖVARE!
NORRMÄN!
Fort till borgen!
Vi hittade en annan och lättare väg ner och en skylt om borgen som vi stannade vid.
En stunds funderingar kring hela platsen och sen gick vi ner till bilen.
Nu trodde jag att dagens historielektion var över, men icke. Freddan hade fått upp ångan och tyckte att det var lika bra att vi drog vidare till nästa medeltida lämning.
Sunne kyrkoruin.
Den var säker jättefin på den tiden då det begav sig, men någonstans på mitten av eller slutet av 1800-talet så beslöt folk sig för att bygga en ny kyrka och förstöra den gamla.
Det läste vi på skylten vid ruinen.
Själva raserandet verkar dock ha varit halvhjärtat för de lämnade kvar väggsnuttar här och där och det måste sett fånigt ut då, men nu har tidens tand ätit lite på lämningarna och delar av naturen har tagit sig in i skrymslen så ruinen är bara otroligt vacker!
Vi uppförde oss allmänt turistigt och jag lämnade de övriga åt sina fotosessioner för att titta på resterna av sakristian.
Jag satte mig på hörnet och försökte i tanken bygga upp den och resten av kyrkan.
Jag blev avbruten av Freddan som kom och berättade om den ytterst fula, men nödvändiga konstruktionen som hans arbetskamrater monterat i mitten.
En järnbit fastsatt i botten på ena väggen och i en sten i mitten av rummet. för att inte stenen och stenens grannstenar skulle falla ner. Fult men nödvändigt.
Vi spankulerade runt en stund till och läste på gamla gravstenar och minnesmärket över Wargentin innan vi for till nästa anhalt, vilket var Andersön och dess inte ens halvfärdiga skans.
Också vid skansen fanns en skylt som vi läste på och där stod det att den ansvariga för bygget hade dåligt humör och försökte koka guld.
Låter som en förträfflig karl.
Skansen skulle ha blivit hiskeligt stor och snygg och stjärnformad om den hade blivit färdig, men vad som finns att se nu är en bit ås här, några konstiga stenströdda gropar där och något som kan ha varit en brunn.
De frågor som skylten inte kunde besvara fick Freddan, aka Herr Allvetare, försöka svara på och nu vet vi vad en skans är!
Och det är inte främst ett ställe där Bosse Larsson, Lasse Berghagen och Anders Lundin samlar folk för allsång.
Så nu vet ni det.

Vid det här laget hade historiens vindslag fladdrat över oss en bra stund och gjort oss trötta och hungriga och det var riktigt skönt att få åka hem.
Visst finns det historia överallt, men med skyltar är det lättare att upptäcka det!

Jag ser fram mot nästa hajk, vad nu än det kan komma att bli!

Dagens sanning:
Muahahah! Jag kommer inte ihåg, men den finns att läsa på en av stenarna vid kyrkoruinen!

fredag!

Någonstans måste man ju börja.
Fredag.
Fredagar är till sin natur bra dagar, så skulle den här vara annorlunda?
Jag passade på att kånka massa saker ner i förrådet för att fredagsfnessa upp lyan en smula (En lya är precis vad vi bor i, sådeså)
Någon större förbättring blev det kanske inte, men eftersom de kraftansträngningar jag gjort idag var väl utförda, så anser jag att det är bra ändå!
Heja mig!
Hoppas det är så pass bra att det är värt pizza till middag.
Jag vill nog verkligen ha pizza till middag idag.
Pizza är för övrigt ett ganska vackert ord.