I don't like it, but I guess things happen that way...

Idag är en sån dag.
Jag är inte ens säker på om jag har öppnat ögonen.
Det känns inte så.
Inte så att jag är trött alltså.
Det känns bara som allt är så långt borta.
Donna Fargos sjungande från stereon låter som om det är en mil bort.
Bokstäverna jag skrivit skulle lika gärna kunna sitta på en skärm på Observer.
Till och med känslan i fingrarna när jag trycker på tangenterna känns liksom....fadd.
Nej, idag känns det inte riktigt bra alls.
Jag letade rätt på pappas gamla kassettband. De har legat i många lastbilar genom åren och fodralen har blivit repiga och smutsiga.
I en svart plastskinnslåda.
Låg de.
Lastbilsmusik. Contry.
Pappas sällskap på vägen.
Men det är en viss tröst för mig att lyssna på dem. Idag när det inte känns riktigt bra.
För om jag ändå är eländig och fadd, så kan jag lika gärna känna ångest också.
Pappaångest.
Det är en viss tröst.
En välbekant känsla, inte helt olik en kram, som jag behöver idag.

Nej, idag känns det inte riktigt bra.
Långt bort och eländig...


Music of the day:
Donna Fargo, Country Road, Tammy Wynette......