hej, hå, historiska vandring!

Gårdagen gick i historiens tecken...eller töcken om man så vill.
Freddan ville göra en uppföljare till hajken runt Frösöberget så tillsammans med hans syster och hennes pojkvän begav vi oss till Öneberget för en klättring till toppen.
Under färden uppåt försökte jag bortförklara mitt nästintill astmatiska flås, dels för mig själv och dels för den som ville höra på, men jag insåg snabbt att de andra flåsade minst lika mycket och därför var bortförklaringen onödig. Även om den var bra och helt riktig.
Vägen till toppen kändes inte helt olik Frodo och Sams klättring ledd av Gollum uppför de där läskiga trapporna vid Minas Morgul, men väl uppe och när flåset lagt sig så ansåg jag att det var värt det.
Många undrar nu säkert varför vi skulle upp på Öneberget. Jag menar, gör man sånt där utan en anledning?
Inte om man bor med en som är galen i historia och då särskilt om det handlar om krig och liknande.
Således hade vi en anledning att besöka Öneberget då det en gång på sådär 400-talet restes en första borg där, fast den raserades och så byggdes en ny.
Jag stod där och tänkte på saken medan jag balanserade ut mot klipporna för att kika ner. Karin vädrade sina tankar. En Ronjaborg! Tut i hornen.
Precis vad jag tänkte!
Tut i hornen och Ronja! Karlar i hosor och vildigheter!
RÖVARE!
NORRMÄN!
Fort till borgen!
Vi hittade en annan och lättare väg ner och en skylt om borgen som vi stannade vid.
En stunds funderingar kring hela platsen och sen gick vi ner till bilen.
Nu trodde jag att dagens historielektion var över, men icke. Freddan hade fått upp ångan och tyckte att det var lika bra att vi drog vidare till nästa medeltida lämning.
Sunne kyrkoruin.
Den var säker jättefin på den tiden då det begav sig, men någonstans på mitten av eller slutet av 1800-talet så beslöt folk sig för att bygga en ny kyrka och förstöra den gamla.
Det läste vi på skylten vid ruinen.
Själva raserandet verkar dock ha varit halvhjärtat för de lämnade kvar väggsnuttar här och där och det måste sett fånigt ut då, men nu har tidens tand ätit lite på lämningarna och delar av naturen har tagit sig in i skrymslen så ruinen är bara otroligt vacker!
Vi uppförde oss allmänt turistigt och jag lämnade de övriga åt sina fotosessioner för att titta på resterna av sakristian.
Jag satte mig på hörnet och försökte i tanken bygga upp den och resten av kyrkan.
Jag blev avbruten av Freddan som kom och berättade om den ytterst fula, men nödvändiga konstruktionen som hans arbetskamrater monterat i mitten.
En järnbit fastsatt i botten på ena väggen och i en sten i mitten av rummet. för att inte stenen och stenens grannstenar skulle falla ner. Fult men nödvändigt.
Vi spankulerade runt en stund till och läste på gamla gravstenar och minnesmärket över Wargentin innan vi for till nästa anhalt, vilket var Andersön och dess inte ens halvfärdiga skans.
Också vid skansen fanns en skylt som vi läste på och där stod det att den ansvariga för bygget hade dåligt humör och försökte koka guld.
Låter som en förträfflig karl.
Skansen skulle ha blivit hiskeligt stor och snygg och stjärnformad om den hade blivit färdig, men vad som finns att se nu är en bit ås här, några konstiga stenströdda gropar där och något som kan ha varit en brunn.
De frågor som skylten inte kunde besvara fick Freddan, aka Herr Allvetare, försöka svara på och nu vet vi vad en skans är!
Och det är inte främst ett ställe där Bosse Larsson, Lasse Berghagen och Anders Lundin samlar folk för allsång.
Så nu vet ni det.

Vid det här laget hade historiens vindslag fladdrat över oss en bra stund och gjort oss trötta och hungriga och det var riktigt skönt att få åka hem.
Visst finns det historia överallt, men med skyltar är det lättare att upptäcka det!

Jag ser fram mot nästa hajk, vad nu än det kan komma att bli!

Dagens sanning:
Muahahah! Jag kommer inte ihåg, men den finns att läsa på en av stenarna vid kyrkoruinen!