Tadaaa!

Frisyr som sparar på schampo.

Övervägande del av mina kärlekar har eller har varit skalliga. Nu är det min tur. Jag kanske kommer tycka om mig själv lite extra mycket nu då.

Nu är det knappa timmen kvar att jobba. Jag vill inte hem. Hastigt och olustigt skrevs kontrakt på, och flytten började (utan mig) idag. Jag får bara finna mig i att grabbarna fixar biffen och hoppas att de inte gör för stor oreda bland sakerna. Jag vill veta vart jag ska leta. Så ska väl lägenheten städas imorgon då. Fark. Jag är trött och hungrig. undrar om jag ska kräva en falafeltallrik som middag.

Oops (I did it!)

Jönsson, i full färd med att befria mig.

Glider som en val

I bara tjocksockarna på Naturvårdsverkets golv.
Gliiiiiiding.. Like aWHALE!
Det har inte slagit mig förut hur bra man kan halka runt. Fastän jag aldrig har på mig skorna på jobbet.
Jag är överhungrig. Jag vill hem. En halvtimme kvar. Snart snart snart.
Ätapackastädasnacka.
Jag är verkligen inte så sugen på att flytta. Till en mindre lägenhet.
Fast dagens efterforskningar gav mig svar på om jag kan få någon slags kompensation för den uteblivna salsakursen, oavsett hur klen den må vara. Jadå. Jympa. Jag får ta tag i saken lite senare. Just nu är tankarna fyllda med damm bakom elementen och solkigt sofföverdrag.

Sen några dagar tillbaka har jag haft hundsången om Jyckemakt på hjärnan. Jag kan bara vissa ord och meningar som blir ganska osammanhängande. Jag måste kanske ringa hem till skolan och fråga om dom har kvar den...

Jaaaag är en vanlig enkel jycke och det är något som jag vill ha sagt.
Jag talar nu för flera stycken och vår förening heter Jyckemakt.
Nu har vi sprungit efter våra herrar och viftat svansarna i många år,
men nu anamma gör vi rycket, nu är det dags för oss att säga vååååårt.

Jag har bloggat bort en kvart nu och samtidigt svarat på ett par samtal.
Bra. Nu börjar jag ta på mig skorna.

Motgångar..

Månde det ha varit snömonstret - en Yeti, jag mötte på väg upp för berget.
Sur var hon iallafall. ROAAAAWR!
Arbetsdagsbergsklättringen fortsätter likväl. Undras om jag kommer dö på kuppen. Frysa ihjäl någonstans på vägen liksom. Hehu.

På något sätt som sambal..

Det var vad jag tänkte inatt. Sambal.
Chilipastan jag såg i mitt huvud symboliserade smärtan jag kände. Hela. Förbannade. Natten.
Det gjorde så förbannat ont att jag mådde illa, men jag visste att jag packat ner tabletterna.
Likasåbradet.
Jag har packat ner värmekuddar inför dagens arbete.
Snart måste jag gå.
Det känns som jag ska bestiga Mount Everest..

Grön el

Det är en av anledningarna till att jag älskar honom.
Att han, när vi nu tänker byta elbolag, ringer runt och ställer knepiga frågor om vart pengarna tar vägen och ifrågasätter Jämtkrafts sätt att marknadsföra sig.

Igår gjorde jag kortversionen av högskoleprovet. Det gick sådär. Eller faktiskt gick det riktigt bra på allt utom matte och statistikdelarna. Gång på gång bevisas det för mig att jag inte är lagd åt det hållet. Jag fick iallafall 1.5 men jag tvivlar på att jag hade fått så mycket om jag gjort det fullständiga provet. Dessutom fuskade jag och stängde av tiden några gånger.
Idag orkar jag göra lunch. Det blir pasta med oliver tomat och basilika. Enkelt och gott (hoppas jag).
Jag borde försöka masa mig ner på Lärcentrum också men det tror jag inte att jag orkar idag egentligen fast jag måste nog kanske ändå.
Nu är jag hungrig.

Cuba libre!

Nämenvaf...

Enda sättet att stå ut med att packa och städa (detaljstädning snackar vi om här, exempelvis skrubba insidan av ugnsluckan och rensa ur hår/smink- och accesoarkorgar och lådor) är att lyssna på musik som för tankarna långt bort från verkligheten. Ungefär 840 mil sydväst.
Till Cuba.
Salsa och mamborytmer sätter fart på görandet.
Vad jag önskar att jag vore där istället!

Middag då?
Helst inte.
Vad har vi? Vitkål och potatis. Woho.
Jag tror jag äter polentagröt idag..

Fokker

Jahapp. Nu är det bara att börja packa.
Åååå det känns så joooooobbigt!


Tunga böcker. Tunga blommor. Tung katt.
Flyttstäd. Urk!

OCH DYRT MED BUSS OM JAG SKA IN TILL STAN!

Neggoveggo. That's me
Det blir väl bra till slut. I guess.

Om jag fick det här stället som mitt eget så skulle det faktiskt bli väldigt bra.

Här kan jag kränga veggoburjare med rökig salsa och selleristicks.
Eller grillade majskolvar.
Eller muffins.

Men inte i Fokker. Nej nej. Jag kanske kan få jobb som puréare i köket på ålderdomshemmet om jag har tur.
Woho.

Radio Blabla

Ibland blir jag så trött på mitt babbel. Att jag kan prata oavbrutet i flera timmar med någon som inte ens behöver svara. Blablablablabla
Ibland är det tvärtom. Då måste man dra ur mig vad man vill veta. Då blir jag trött på det också. Min önskan att bara få vara tyst.
Detta beror naturligtvis på humör och omständigheter.
Min egen dåliga radiostation. Någorlunda reklamfri. Alltid bäst musik.
Nu ska jag koka kaffe.

Vänner

Jag är lyckligt lottad på vänfronten.
Vissa människor har många men ytliga vänner. Mina är få men nära.
Det är fint. Ni är fina!
Tro mig när jag säger att jag uppskattar er omtanke mer än vad jag ger sken av just nu.

Ni ringer ni skickar sjuka eller fina sms ni kramar mig ni skickar tokiga grodvykort ni distansgosar med mina galna katter. Ni tänker på mig (och ber för mig om man är lagd åt det hållet *blinkblink*)
Ni delar mina bra och mina dåliga dagar.
Just nu är det dåliga dagar. Även om jag vet att det kommer bra dagar så måste jag först ta mig igenom de dåliga och det hjälper att veta att ni finns där.
Ni är de finaste vänner man kan ha.

Om att vara eländig..

När man är eländig är inget bra. Alls.
Jag är eländig.
Jag har blivit deprimerad. Igen. Så är det.
Jag har under ca en månads tid övervägt medicinering. Nu har jag bestämt mig. Inväntar en läkare bara som kan skriva ut det åt mig. För liksom..det är mina alternativ. Min kropp vill inte vara med längre. All skit jag känner som kommer ur att ha ont och vara sysslolös sätter sig i kroppen och nu går det inte längre. Det är rent katastrofalt hur trött och grinig och ledsen jag är. Min fina mp3-spelare är en god vän i dessa dagar.

Det kom nyheter på hemmafronten för några timmar sedan.
Alltså förmodligen flytt. Jättesnart. Fan vad jag är less på att flytta. Mindre lägenhet. Billigare förvisso, men pluttliten (Jag kommer förgås). En halvtimmes bussfärd från stan. Det handlar om miljöpsykologisk exil I guess. Inte för mig dock. Jag exilerar inte. Jag följer liksom bara med. Jag har slutat känna panik inför det hela. Jag accepterar läget. Jag kommer så sakteliga försvinna från omvärlden.

Tjockhuvud.

Utmattad. Jag orkar inte röra mig en milimeter. Knappt andas.

Kaboom!

Jag bröt ihop fullständigt för några kvällar sedan och efter att ha hoppat och stampat och vrålat lite utanför PC på väg hem från affärn så kändes det lite bättre. Igår jobbade jag för jag orkade inte vara hemma och det var lite tur för det var nästan ingen som ringde bara några som ville fråga vem de skulle prata med och nån som ville ha mailadresser till folk på nvv så det kunde jag ju bistå med och däremellan lyssnade jag på min medhavda musik och läste i min medhavda bok men det var lite svårt att koncentrera sig på artonhundratalsengelskan när det alltid precis ringde när jag kommit igång med läsningen. Sen var arbetsdagen slut. Hoppas det blir såna dagar på måndag och tisdag också.

Senare på kvällen släppte Cupcake en bomb. Jag trodde jag skulle reagera helt annorlunda men jag har liksom vant mig vid tanken så det kanske är det bästa i alla fall. Vi får se vad som händer.

Idag gick jag ner på stan för att göra vissa ärenden fast det tog sån tid och kom saker emellan att när jag var klar och satt på bussen hem så hade jag med mig kängorna jag köpt på tradera, ett par billiga jeans i överslapp modell, skrubbvantar och sheakroppssmör och nötter. Jeansen var en pärs kan jag tala om. Jag ville först inte ha dem sen ville jag det sen tänkte jag ta en storlek mindre så blev jag ståendes inne i provrummet i en halvtimme eller så (utan smakråd tar det tid) och tog på mig och tog av mig byxorna om och om igen för att se vilka som kändes och satt bäst. de som kändes bäst satt sådär och de som satt bäst kändes litelite trånga för att vara slappa så det fick bli de slappaste för det är ändå det som är meningen och jag ska fan inte ragga ändå!
Kvar har jag att köpa sockar (VITA JÄVLA TENNISSOCKAR SOM JAG VELAT HA SÅ LÄNGE! Svart sockludd överallt är så otrevligt nämligen..) och kanske den där pärfuuumen på Body Shop som luktar nästan som den jag har som liten provflaska och som börjar ta slut. Jag måste alltså kanske ner på stan imorgon igen men vafan, vem vet när jag får chansen nästa gång..

Således är jag alltså inte död än, eller ens inlåst på psyket som jag trodde att jag skulle vara vid det här laget tidigare i veckan, och idag är en historisk dag för det är första dagen på det nya året som jag haft så lite ont.
Nu opererar Shira sönder DHLkartongen. Bäst att jag går dit och hjälper till.

Ps. Ett annat oväntat historiskt ögonblick skedde under nyss nämnda jeansprovning, nämligen att ljuset i provrummet gjorde att jag såg SÖT ut istället för svettplufsig tjock och monstruöst ful som jag såg ut innan jag gick ner på stan och som nästan stjälpte hela projektet att visa mig ute över huvud taget. Fantastiskt. Kapp Ahls provrum får en stjärna i kanten.

Plaskterapi

Jag ska nog ta mig ett bad.

Det tunga modet

Jag har svårt att hålla modet uppe och vara glad när man blir återmedveten om allt som händer i världen. I helgen var det dags för nyhetsprogrammensårskrönikor, men även om de försökte avsluta med glada och roliga bilder som tillexempel Mittnytts Hans Lindblom som med en fågel (kan ha varit en and) så är det övervägande mord, misshandel, sprängningar, terrorister och liknande som nyheterna förra året handlade om. Det är därför jag inte ser på nyheterna på TV. Jag klarar inte av det. Jag brukar gå in på rapport.se och uppdatera mig men jag kan inte hantera det heller längre. Det som händer i Gaza gör mig sjuk i själen. Jag vill bara att de ska sluta. De fattar ju inte själva vad i helvete de håller på med! Alla dessa nyheter om mord. Man dödar okänd kvinna. Kvinna knivhugger man. Tonåring skjuter sina klasskamrater. Vi föds och vi dör men när blev det så lätt att ta någon annans liv? Hur rättfärdigar man den handlingen? Fula kläder? Felparkerad? Det är ju helt galet! Jag vill bara kräkas..

Och som om inte det är nog. I natt uppstod en diskussion som började med när man är aktivist och inte, men slutade med att jag låg och grät över världen. Arg, frustrerad och ledsen. JÄVLA SKITVÄRLD! Det är inte rätt tid att diskutera sådana saker mitt i natten när jag är som känsligast. För den som inte vet vad det är för typ av karl jag fått tag i så är det en person som älskar att diskutera, argumentera och debattera, agitera, reagera agera. Han skriver till myndigheter, kommungubbar, politiker för att framföra sina åsikter. Han demonstrerar. Han vägrar vara den som inte gör något. Han gör sin röst hörd.

Från aktivism kom vi in på demonstrationer och sen våld. Jag hatar våld och vill tro att allt går att lösa utan våld. Då drog han upp hur de svarta fick rättigheter och hur man stoppade Hitler. Jag hade inget bra svar. Jag är emot våld. Våld är inte bra men ibland kanske det behövs. Jag ville inte säga det. Jag vill inte tycka det. Men kanske är det så. Men i mindre situationer, varför sänka sig till den nivån? Han berättade om demonstrationer han deltagit i där poliser provocerat fram en reaktion hos demonstranter som gått dit i fredliga avsikter. Han berättade hur han sett poliser slå på små flickor med sina batonger. Han fortsatte berätta saker som bara gjorde mig argare. Till slut skrek jag att det var nog, att jag inte ville höra mer. Jag kan inte.. det går inte. Jag vet liksom inte om jag orkar med den här världen. Jag vill inte leva i en värld där människor gör illa varandra. För makt, pengar, status. Översitteri. Miljöförstöring, klimatförändring, djurplågeri, slaveri, överkonsumtion...Det finns inget vackert med den här världen. Jag tvivlar på mig själv. För något år sen kom jag på varför jag är här, men likt så många andra så undrar jag hur man ska orka göra det man ska när man möts av så mycket motgångar. När det man gör inte verkar spela någon roll.

Jag efterlyser TRO HOPP OCH KÄRLEK.
Om ni vet vart det finns så hör av er.

Idag citerar jag Stig Helmers kollega i Den ofrivillige golfaren:
Var inte så jävla positiv, tänk på att du är svensk!

Dagens ord: VEGAGENRÖRA

Det är alltså en vegansk version av Skagenröra. Eller så. Ungefär.
I förmiddags när jag gick till affärn för att handla så blev jag akut sugen på vegagenröra. Det kan ha berott på att Elin bad om receptet till den för ett par dagar sedan. I all uppståndelse (över att försöka komma ihåg vad jag hade i, vilket är lika problematiskt varenda gång eftersom jag aldrig går efter recept) så glömde jag naturligtvis själva sojagranulatet. Förlåt mig, Elin. Jag hoppas du insåg att jag glömt det. Inte för att det gör så väldans mycket smakmässigt om man inte har i det men själva tuggupplevelsen blir ju en helt annan.
Jag har överlag inte så bra erfarenheter av vad COOP på Lillänge har att erbjuda för vegansubstitut till diverse animaliska produkter, men det visade sig att de hade tångcaviar. Lyllos mig! Jag fyllde korgen med Yofu och dill och sånt som jag visste att jag inte hade hemma, men när jag kom till sojagranulatet - som bara finns på EJs, så tog jag en rövare och köpte tofu istället.
Jag kan tala om att det fungerade utmärkt! Jag tycker att om man ska få den bästa smak- och tuggupplevelsen på Vegagenröran så ska man ha i hackade veganräker, men eftersom det inte finns att få tag i norr om Dalälven får man ta det näst bästa, alltså sojagranulat. Därefter kommer tofu naturell. Den fasta alltså, det glömde jag att säga. Man knycklar liksom ihop den tills det blir småsmul.
Cupcake och Nanders hittade burken med tångcaviar när vi skulle luncha. De hade aldrig hört talas om eller sett något sånt förut men när de provsmakat så utbrast de att det var mycket godare än vanlig caviar.

Nu står i alla fall vegagenröran och gosar till sig i kylskåpet då den ska bli morgondagens lunch. Från ugnen kommer doften av den potatisgratäng som är en del av dagens middag och jag hoppas att ingen (dvs mest troligt jag) går för nära diskstället. Naturlagarna upphörde då jag diskade. Det är fysiskt omöjligt att lyckas med konststycket att få tallrikarna att hänga på det där sättet över kanten men det tänker jag inte berätta för dem. De fattar det säkert om en liten liten vindpust sveper förbi. Jag kan försöka påminna dem om att det är lite som att lära sig flyga: Man måste glömma bort att man faller.
Kanske bäst att gå dit och ta hand om tallrikstackarna innan de åker i golvet.

Nippy nippy

Ja vi bor förvisso inte i ett köldhål som Svarthålet som har -29 idag, men det nöp rätt bra i ansiktet ändå när jag var ute på promenad med KLF, Rufus Wainwright, Nouvelle Vague och Rammstein.

Dessutom pulsade jag genom snö som bestod av medelhårt packad snö med skare och relativt nyfallen snö på. Morgongymnastik if you will. När jag kom hem så släpade jag med mig hunden ut också. Eftersom jag redan var påklädd tänkte jag. Jag agerade soptant och plockade upp smällarförpackningar och något som varit en stor smällare. Det är så satans ohyfsat och dålig stil att inte plocka upp efter sig om man nu promt ska hålla på med smällare och raketer. På nyårsdagen låg det hur mycket skräp som helst på gångvägarna och ute i snön. Skämmes!

Men åter till det vackra. Lärkträden på Remonthagen exempelvis.

Nu ska jag äta lunch eller nåt och sedan ska jag för sjuttielfte gången försöka sticka de där pulsvärmarna.

Detta är..

350 gram mörk (86%) choklad, ungefär lika mycket mjölkfritt margarin, en drös socker och en skvätt vetemjöl.

I call it Heaven..

Mmm

Den franska chokladtårtan blev långt ifrån misslyckad. Den blev vidunderligt god och kolossalt mäktig. Jag fick värsta fina presenterna också och Jonssons gav mig en upplevelse (plus fyra chokladkakor!) precis som jag önskat mig. När de flesta åkt hem så tog vi och återstående gäst en promenad på en timme. Det var så vackert med all nysnö och jag var liksom tvungen att smaka på den snö som fallit på Cupcakes jacka. Det smakade precis som jag minns det. Sådär..friskt, fast med en gnutta besk avgaseftersmak som jag däremot inte kan komma ihåg att det var på snön hemma. Vi fick också uppleva experimentet med släckta gatlyktor efter Stuguvägen. Bara lampan vid infarten till Erikslund lyste och det var lite tufft och mystiskt samtidigt. Jag tycker det är en bra grej men som vi diskuterade så borde det ju vara ännu bättre att byta ut de lampor som är tända, mot diodlampor. Jag antar att det är på gång, men varför måste det ta sån tid med så enkla saker?
Nu ska jag, i väntan på Ida ocu Pysen, snarra en bit chokladtårta och dricka en kopp kaffe. Bra lunch för nån som inte gett något töntigt nyårslöfte.

Grattis mamma!

Du har nu en dotter som är tjuåtta år, en timme och fyra minuter gammal.
In i det sista ville jag inte ha tårta eller kakor eftersom jag måste baka det själv men till slut bakade jag ändå några muffins och lite bullar och en apig fransk chokladtårta. Tror INTE att den kommer hålla ihop på NoEgg. Förbaskat också. Men det snöar iallafall och jag har fått fina gratulationer. Det är alltid lika intressant att se vilka som skickar sms eller hör av sig först.
Kristian hann först. Till och med före mamma (och mormor och moster Helén), fast det såg jag inte förrn jag knäppt på telefonen. Sen fick jag en födelsedaghångel av Cupcake och efter det har hälsningarna trillat in från diverse håll.

Eftersom jag skulle baka den där chokladtårtan så gick Cupcake iväg till ICA och jag gick till Elgiganten och köpte min julklapp. Eller snarare mammas julklapp till mig. Den fina mp3-spelaren som ser ut som en sten. Jag har provspelat Peter Murphy och Willie Nelson i den men nu måste den laddas först. Uj vad det snöar. Förhoppningsvis får vi lite besök ikväll och jag håller tummarna för att jag ska orka. Ontet förföljer mig, och inte ens på min födelsedag får jag vara utan det. Men idag gör det inget. Det går nästan lika bra som på nyårsafton då jag faktiskt höll ut hela kvällen och det var värsta fina kvällen också och det var just därför jag orkade för vi fick värsta goda marockanska trerättersmaten och spelade spel och sen efter tolvslaget drack vi Pommac och flädercider som blivit flädercidersorbét eftersom den låg ute och det blev lite kallt framåt natten. Den var lite knepig att hälla ut måste jag säga. Sen snodde vi en bil fast deras ägare följde med för att kolla att vi inte körde av vägen och for hem. (Nästan hemma blev vi stoppade av en tydligt dyngrak karl som hotade med att han hade vårat regnummer om vi inte körde honom till polisstationen. Hmh. Vi borde kört på honom.) Säga vad man vill om Fru Jönsson Jonsson men hon vet verkligen hur man håller kalas. Jag hoppas att mitt kalas också blir fint. Välkommen förbi på fika den som vill. Imorgon är jag dock inte hemma tror jag eller kanske på kvällen men på söndag är jag det och jag kan spara några bullar och kanske baka lite fler muffins men chokladtårtan tar nog slut fort om den blir bra.
Nu ska jag städa ugnen och lacka tårtan.

Nu har jag hunnit bli tjuåtta år en timme och sexton minuter.