Det tunga modet

Jag har svårt att hålla modet uppe och vara glad när man blir återmedveten om allt som händer i världen. I helgen var det dags för nyhetsprogrammensårskrönikor, men även om de försökte avsluta med glada och roliga bilder som tillexempel Mittnytts Hans Lindblom som med en fågel (kan ha varit en and) så är det övervägande mord, misshandel, sprängningar, terrorister och liknande som nyheterna förra året handlade om. Det är därför jag inte ser på nyheterna på TV. Jag klarar inte av det. Jag brukar gå in på rapport.se och uppdatera mig men jag kan inte hantera det heller längre. Det som händer i Gaza gör mig sjuk i själen. Jag vill bara att de ska sluta. De fattar ju inte själva vad i helvete de håller på med! Alla dessa nyheter om mord. Man dödar okänd kvinna. Kvinna knivhugger man. Tonåring skjuter sina klasskamrater. Vi föds och vi dör men när blev det så lätt att ta någon annans liv? Hur rättfärdigar man den handlingen? Fula kläder? Felparkerad? Det är ju helt galet! Jag vill bara kräkas..

Och som om inte det är nog. I natt uppstod en diskussion som började med när man är aktivist och inte, men slutade med att jag låg och grät över världen. Arg, frustrerad och ledsen. JÄVLA SKITVÄRLD! Det är inte rätt tid att diskutera sådana saker mitt i natten när jag är som känsligast. För den som inte vet vad det är för typ av karl jag fått tag i så är det en person som älskar att diskutera, argumentera och debattera, agitera, reagera agera. Han skriver till myndigheter, kommungubbar, politiker för att framföra sina åsikter. Han demonstrerar. Han vägrar vara den som inte gör något. Han gör sin röst hörd.

Från aktivism kom vi in på demonstrationer och sen våld. Jag hatar våld och vill tro att allt går att lösa utan våld. Då drog han upp hur de svarta fick rättigheter och hur man stoppade Hitler. Jag hade inget bra svar. Jag är emot våld. Våld är inte bra men ibland kanske det behövs. Jag ville inte säga det. Jag vill inte tycka det. Men kanske är det så. Men i mindre situationer, varför sänka sig till den nivån? Han berättade om demonstrationer han deltagit i där poliser provocerat fram en reaktion hos demonstranter som gått dit i fredliga avsikter. Han berättade hur han sett poliser slå på små flickor med sina batonger. Han fortsatte berätta saker som bara gjorde mig argare. Till slut skrek jag att det var nog, att jag inte ville höra mer. Jag kan inte.. det går inte. Jag vet liksom inte om jag orkar med den här världen. Jag vill inte leva i en värld där människor gör illa varandra. För makt, pengar, status. Översitteri. Miljöförstöring, klimatförändring, djurplågeri, slaveri, överkonsumtion...Det finns inget vackert med den här världen. Jag tvivlar på mig själv. För något år sen kom jag på varför jag är här, men likt så många andra så undrar jag hur man ska orka göra det man ska när man möts av så mycket motgångar. När det man gör inte verkar spela någon roll.

Jag efterlyser TRO HOPP OCH KÄRLEK.
Om ni vet vart det finns så hör av er.

Idag citerar jag Stig Helmers kollega i Den ofrivillige golfaren:
Var inte så jävla positiv, tänk på att du är svensk!