Om att vara eländig..

När man är eländig är inget bra. Alls.
Jag är eländig.
Jag har blivit deprimerad. Igen. Så är det.
Jag har under ca en månads tid övervägt medicinering. Nu har jag bestämt mig. Inväntar en läkare bara som kan skriva ut det åt mig. För liksom..det är mina alternativ. Min kropp vill inte vara med längre. All skit jag känner som kommer ur att ha ont och vara sysslolös sätter sig i kroppen och nu går det inte längre. Det är rent katastrofalt hur trött och grinig och ledsen jag är. Min fina mp3-spelare är en god vän i dessa dagar.

Det kom nyheter på hemmafronten för några timmar sedan.
Alltså förmodligen flytt. Jättesnart. Fan vad jag är less på att flytta. Mindre lägenhet. Billigare förvisso, men pluttliten (Jag kommer förgås). En halvtimmes bussfärd från stan. Det handlar om miljöpsykologisk exil I guess. Inte för mig dock. Jag exilerar inte. Jag följer liksom bara med. Jag har slutat känna panik inför det hela. Jag accepterar läget. Jag kommer så sakteliga försvinna från omvärlden.