Att sticka ut den där veganhakan en aning

Mitt första inlägg på evigheter, så handlar det om att jag inte har tid och ork. Men kanske motivation, vilket brister på de ställen där jag borde lägga tiden och orken.. Motivationen att sätta mig ner och skriva 1000 utvecklingsanalyserande ord på Henning Mankells Comédia Infantil, eller läsa klart någon av alla artiklar som rör Ekofilosofin är sådär.. 2 på en 10-gradig skala. Istället har jag med.. om inte jättemycket liv, så åtminstone en hel del lust, ägnat kvällen åt att försöka svänga ihop en vegagenröra. En vegansk skagenröra helt enkelt.

Efter ett par års ihärdigt lobbyande för att min far och hans sambo ska ha ett veganvänligt alternativ till den mat de serverar under Storsjöyran här i Östersund så lyckades jag i år övertyga dem om att de, till den bakade potatisen, borde ha en vegansk röra. Och egentligen sålde jag nog mycket in idén genom att framhålla att ett veganskt alternativ också är mjölk- och äggfritt. Detta innebär att de kan deklarera detta ganska starkt på menyn. Jag menar, mjölk- och/eller äggallergiker har säkerligen svårt att hitta röror eller mat som funkar för dem, utan att behöva vara "besvärlig" och fråga, eller be om en specialbeställning. Men alltså kommer det finnas ett bra och gott alternativ till de övriga kleggfyllningarna som hör till bakad potatis.

Dock har jag drabbats av tvivel. I början var jag pepp, och självförtroendet var på topp. Eller åtminstone i den övre regionen. Inte bara för att jag kände mig som en hjälte som sett till att det finns uttalat vegankäk på Stråket i år, utan för att jag vet att de flesta som provat min version av vegagenröran har tyckt om den.

Men ändå står jag och gråter (okej, jag erkänner, det var egentligen lökens fel..) och undrarom det kommer bli gott. Om någon kommer vilja äta den ens. Om folk törs prova...

Den här pressen är jag inte van. Varför kastade jag mig in i det här? Jag försäkrar mig själv om att det här är en engångsföreteelse.

Men så plötsligt blir jag arg på mig själv för att jag trycker ner mig själv. Att aldrig få känna och tycka att man gör något bra. Liv Strömqvist skriver om det i sina serieböcker. Böcker jag alldeles nyss läst. Hon skriver att det mansdominerande samhället fortfarande ser till att kvinnor känner sig odugliga. Ibland tror jag att det är så. Åtminstone för att jag är så, och jag är tjej och dessutom svensk, så jag ska helst inte tycka att jag gör något bra. Jantelagen. Men så är jag ju jamtlandstaus, så det borde ju fanken i mig väga upp en del oduglighet. Japp. Från och med nyss så är jag alltså inte ett dugg tvivlande. Jag är en stolt jamtsk vegan som drar mitt strå till stacken. HÄPP!

Ja, den där vegagenröran ja. Den är inte klar än. Jag är inte van att göra såna här stora mängder. Jag brukar ju oftast göra på typ.. 1 paket Yofu (naturell alltså, blåbär ger en ganska distinkt och inte direkt välharmoniserande smak till resten) och därifrån höfta ihop genom provsmakning. Helt plötsligt har jag rört ihop 3 paket Yofu och många fler morötter än jag trott. Sojaproteinet var jag också osäker på men till min glädje fick jag tag i ett gott sojaprotein (Faktiskt de fina sojastrimlorna från Goodsoy). Nej, nu jäkulen ska jag nog kleta ihop det sista och sen ta en dusch och sen försöka skriva åtminstone 2 rader på den där jäkla analysen innan jag går till sängs. Har stängningen på jobbet imorgon, måste ladda för några sega eftermiddagstimmar innan jag beger mig ner (nykter) till Stråket och spanar läget.

Jaha, det här blev ju ett lite annorlunda inlägg, men lika förvirrat som vanligt så det är väl tryggt och bekant. Dags att peta i Yofun.. Peeeet. Pet pet peeeet.

Men just ja, jag rekommenderar alltså alla som vågar prova att leta rätt på Lailas Catering på stråket. Stråket på Storsjöyran. I Östersund. Från och med torsdag. Välkomna!