Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

I helgen knatade vi upp till Lunndörren. En nätt liten tur på 1,5 mil. Det sas att det var lätt terräng. Nu har jag i och för sig knatat upp för fjäll förr men då var jag ung och sprek och sådär. Den här turen bestod till största delen av långa uppförsbackar, inte särskilt branta, men dock fulla av stora och små stenar. Däremellan knatade vi på spångar över myrar utom då vi gick fel. Då fick vi klafsa och hoppa lite mellan myrtufvor. Sen fortsatte det med spångar och sten.
Jag ska säga något om mitt vandringssällskap. Det gör jag såhär, som i en saga.
Det var en gång två älgar och en gris....
Sagan ändrades sen när en ung rådjurshanne anslöt sig till gruppen och det visade sig att den ena älgen var en hjort. Grisen var dock fortfarande en gris. Det var en fin vandring. Det var trevligt i stugan. Vi fick maka ihop oss bra nog i hundstugan eftersom det var sista helgen Lunndörren hade öppet och det var fint väder och varenda jämte hade bestämt sig för att de skulle ut och fjällvandra. Ja och ett gäng danskar också. Som grädde på moset bastade vi. Och badade. Det är i slutet av september. Det var nästan minusgrader i vattnet. Jag dog flera gånger. Men på natten när jag gick ut och kissade så såg jag vintergatan. Det var nästan första gången. Otroligt fint. Hemvägen gick bra. Idag har jag ont överallt men måste liksom lyckas plugga och tvätta ändå. Här får ni tre bilder från helgen. Ajö.

Dit bort ska vi. Till foten av den spetsiga kullen strax vänster om mitten på bilden.

Efter lunch. Har nått lite mer än halvvägs. Tjoho.

Det kändes som att man aldrig kom närmare. Men till slut kom vi faktiskt fram ungefär halv fem på eftermiddagen. Strax innan vi nådde dit kom min bror ikapp oss. Han är lite sådär knäpp så han såg uppfärden som ett träningspass. Vi startade halv elva, han startade halv tre (ungefär) och således gjorde han sträckan på mindre än halva tiden det tog för oss att gå. Så går det när man har en gris med sig på fjällturen. OINK!