Jag tänkte att jag var ju ändå hem-hemma och hur många chanser till att bada där kommer jag att få i år? Inte så många. Så jag drog av mig nästan alla kläder och doppade fötterna. HURR! Jag gick upp igen. Tittade ner mot vattnet. Jag vet hur stenarna känns mot fötterna. Jag har känt dem många gånger i min barndom. Jag tyckte jag såg en bit is flyta runt men det var nog en synvilla. Nog var det bra kallt i vattnet. Men det var varmt i luften. Svettigt varmt. Ja jag måste ju göra det någon gång. Så skuttade jag ut tills vattnet nådde övre delen av låren och lät bli att skrika när jag doppade mig lite snabbt och skvätte vatten över huvudet sen rusade jag upp så fort jag kunde. Men har jag åtminstone varit nere i vattnet nu. Hähä.
Här har man skurit tån på en och annan sten under årens lopp, jajamän. Och dykt ner under vattnet för att komma undan bromsar och getingar. Här har man suttit och funderat under höststormar, här har man puttat ut båten för att ge sig ut på utterturer.
Barndomen var bäst härnere.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar