Vad hände?

Var det hormonerna i kombination med att jag flyttade hemifrån som gjorde att jag blev så lat?
Nyss räknade jag upp några sporter som jag var intresserad av/höll på med som barn ända upp i tonåren.
Här är de.

Utförsåkning. Tror det var mor och far som släpade med oss upp till fjälls. Jag minns t.om en av de första gångerna där, då vi inte var redo för liften än utan fick gå uppför backen en bit för att ploga ner med en vuxen bakom oss som hade sina skidor utanpå våra för små barn tenderar att köra på utan sans och vett. Sen blev det Birkls skidskola.Har alla skidmärken utom svart. Övergick till snowboard några år senare (Efter att en femtioårig gubbe visat att det fan inte är så svårt att åka) men sen blev det nästan aldrig något åkt. Efter gymnasiet har jag åkt bara ett par gånger men jag har testat telemark tack vare min bror. Kan tänka mig att ta upp det hela igen. Om man hade pengar till det vill säga.
Slättförsåkning. Västjämtska (en sorts tävling för skolungdomar från västjämtlands kommuner) i längdskidor. Jag kom typ sist för jag har ingen tävlingsinstinkt. Särskilt inte i längdskidor. Då är inget särskilt bråttom Jag minns en kurva där det kom andra barn och körde om mig och jag verkade inte förstå att de ville komma först. Jag tittade på granarna litegranna och sen den långa uppförsbacken jag hade framför mig.
Gymnastik. Den tjocka lilla ungen tyckte ändå det var kul att röra på sig även om hon var klumpig som få. Jag kunde gå ner i split men den där snurraruntpåenstångbaklänges gjorde bara ont och var svår. Tror jag klarade det en enda gång (men då var jag också supernöjd). Var med i Västjämtska även i denna sport. Tror det inte gick så bra.
Fotboll. Det var roligt. HKIF! Jag var back eftersom jag var tjock och långsam. Sen blev jag målvakt på något sätt och det var jag skitdålig på eftersom jag inte vågade slänga mig. Jag slutade min målvaktskarriär inte långt efter att en tvåmeters brud från Alsens fotbollslag satte knät i huvet på mig (bollen var inte ens i närheten). Hon gjorde samma sak med reservmålisarna så jag hopas hon blev utvisad på livstid. Vi kom på tredjeplats i ÖP-liret något år.
Pingis. Ja, alltså hur jag började med pingis har jag ingen aning om men jag var väl runt tio år eller något och tyckte jag var rätt bra. Det var jag och Åse. Var med på ett par tävningar men fick aldrig någon pallplacering och det gjorde inte så mycket. Tävlingar är uppenbarligen inte min grej.
Skolidrott: Jag var inte helt urusel i badminton eftersom jag faktiskt spelat pingis. Handboll var roligt så länge jag hade sjyssta killar i mitt lag. Jag var URUSEL på basket. Kunde för allt i världen inte få ihop koordinationen mellan dribblingarna och springandet. Innebandy var hemskt. Jag hatade det för killarna sköt alltid så hårt. Simning var rätt okej. Jag älskade att dyka och snurra runt i vattnet som en jäkla säl (senare valross). Orientering förstår jag inte ens vitsen med. Det var bara tråkigt.
Förutom detta så fick man ju ur sig lite energi när man cyklade runt som tokar i byn och på såga, eller sprang runt i skogen och lekte jägare eller letade efter gamla saker eller bara...vad vi nu gjorde.

I gymnasiet gjorde jag nästan inget alls utom på gympan och de där friluftsdagarna.
Sen började jag promenera av bara helvete eftersom jag mådde röv och behövde tänka. Kunde gå ut och gå sent om nätterna och bara strosa runt i stan. Sen tog jag en kurs i salsa och det var hur kul som helst.
Vad som än hände så har jag åtminstone hittat tillbaka och känner mig aktiv igen så jag har inte tvekat när jag fått chansen att prova klätterväggar och sånt. Har ju gett mig ut i ÖSK-spåret några gånger som jag nämnt tidigare och jag läääängtar efter att snön ska försvinna så jag kan ge mig ut igen. I år ska jag klara att springa två varv runt. Minst. Det finns inget skönare än att hitta flytet och bara springa på. Det är lite beroendeframkallande. Så ja, löpning och dans. Det får bli det i år. Jajamän. Git r dooone!