Mina fötter hatar mig

Eftersom vädret var vackert och jag ville låta folk få vara ifred från mig idag så tog jag mig en ordentlig promenad och eftersom jag ändå var på Frösön i ett trevligt ärende så styrde jag kosan mot Vallsundsbron. Det var dimmigt och väldigt spännande väder. Tur jag hade med mig kameran. (Otur bara att batterierna tog slut innan jag nådde bron.)

Det var fler tappra själar ute men jag var den enda som hurtade fram på bron med hjälp av fötterna. Jag stannade till på den högsta punkten och tittade ner på isen och tänkte att det inte alls var så långt dit ner som det ser ut att vara när man ser bron på håll. Fast det skulle nog göra lite ont om man gjorde en volt över räcket och landade på isen. Säg.. med huvudet först. Aj.
På väg tillbaka drabbades jag av svår ryggkli! Jag försökte tänka på något annat men det gick inte, sen försökte jag nå med handen, men att klia sig med handen utanpå jackan hade motsatt verkan. Sen kom jag på att jag kunde använda broräcket. De bultar med vilka räckesektionerna hålls ihop utgjorde ett möjligt verktyg att klia rygg med. Människorna i bilarna som åkte förbi undrade nog vad f-n jag höll på med, meeeeen vaddå, de har väl sett Djungelboken där Baloo kliar sig mot en palm典 Det växer väldigt få palmer i Östersund. Faktist inte en enda vad jag vet. Då får man ta till vad som finns. Till exempel Vallsundsbron.
Nå, vid det här laget hade mina fötter fått nog och jag hade bara lite mindre än halva vägen kvar och dessutom drabbades jag av ett hungeranfall, men jag peppade mig själv och tänkte att det vore väl själva den om jag skulle ge upp nu. Vad skulle jag isåfall göra. Ta bussen典 Jag hade dessutom inga lösa pengar på mig. Det var bara att traska på. Stånk stånk. I början var det okej att bara ha mig själv som sällskap men nu började jag få på tok för lite att prata med mig själv om så jag var tyst och det blev skittråkigt och eftersom jag hade lågt blodsocker vid det här laget (frukosten vid 9:30 räckte inte till 14:30. Konstigt) så kändes sista biten uppför Björkbackavägen så seg så jag bara ville lägga mig ner. Dessutom var mina lår genumfrusna.
Väl hemma dog jag nästan av alla möjliga små krämpor. Nedkylningsfrys, hunger, fotont och dåligt humör pga blodsockret. Dessutom väntade ett apajobbigt brev från Försäkringskassan på mig som jag inte ens orkade bli ledsen över. Bit ihop och däcka i soffan istället.
Men jag är väldigt nöjd nu när jag ser hur långt jag gått.
Såhär gick jag:

Jag är trött och har ingen lust att göra mat, så det blir nog ingen middag idag. Kanske lite Proviva. Ja. Det låter bra.

Jag ger fan i takt och ton och listar härmed mina favoritkockar (alltså människor vars mat jag gärna äter) utan inbördes ordning.
K - Förbannat bra och trevlig i köket. Hett som bara den and I love it.
Mii - Fröken Smårätter. Man kan äta i timmar och bara mysa.
Mamma - Tror att hon inte kan fast hon kan jättebra. Allt från fisk i ugn till kålrotslåda. Dessutom är hon bäst på att baka kakor.
Svärmor - En eloge till kvinnan som fick mig att tycka om ruccolasallad. Kan laga mat som ser otroligt snofsig ut och smakar gott.
Det känns som jag borde ha en femte också och det får nog bli Hella för hon är så härligt ambitiös och nyfiken på vegetarisk/vegansk matlagning.

När jag blir rik ska jag skaffa mig en kock. Men det har jag visst sagt förr.
Nu ska jag återgå till soffan. Ha en trevlig kväll.