Igår lyckades jag med något jag inte kan komma ihåg att jag någonsin klarat av förut, nämligen springa hela det korta motionsspåret på ÖSK, 3 km UTAN att stanna!
Dessa 3 km var inte lika jobbiga som de 2 jag sprang i fredags, men nog kändes det som varenda vital del i min kropp gjorde ont.
Att jag tog mig runt utan stopp måste ha varit en ren lyckträff, men det var skönt som attan ändå. Jag kände mig lite som min egen hjälte, och funderade på hur länge jag måste träna innan jag kan springa en mil. Å andra sidan, om jag ska springa en mil måste jag laga mp3-spelaren, för det blir lätt lite tråkigt att springa, även om jag njuter av naturen som finns så nära stan.
Just nu ska jag nöja mig med mina 3 km och må gott över att jag inte är den värsta slöapan i världen. HEJA MIG!
5 kommentarer:
Gulleplutt, jag blir lite avis. Värsta kondisen har du ju.
Själv är man ju typ för rund nu för att kunna springa ens ett steg *suck* iof känns det ibland som att apelsinen har springer, räknas det?
Orkar du fortsätta kommer du ju vara mästare innan sommaren är slut
Hahaha, tack, fast det känns inte så. Kan säga att jag känner mig smått gravidtung (eller...fet som förr) när jag flåsar uppför de där jämrans backarna, och nån mästare tror jag inte jag blir, men tack för att du tror det =)
Asså, det finns ju en anledning till att man aldrig ser gravida fruntimmer springa. Det funkar ju inte >) och det är klart att det räknas att apelsinen springer. Blir du anfådd så har du gjort nåt som klassas som träning, i min värld ;)
Herregud vad duktig du är! Själv kan jag knappt hasa mig från horisontellt läge till vertikalt utan att bli andfådd.
haha! Jag sre ingen mening i att kunna slökuta 3 km om inte ens liv hänger på det. en bra grundkondis räcker ju! jäkla tilltag det där... :/
Tack för titten :) Låten är helt underbar..det där med att springa lät jobbigt *S*
Skicka en kommentar