I östgötens land...(del två)

Fredagen tillbringades till största delen i Linköping där jag förtvivlat försökte hitta kläder till det stundande bröllopet på lördagen. Åh, den tålmodiga karln som var med mig är värd sin vikt i guld, ty när kläderna inte passade så tröstade han mig med orden "Äsh, den var ändå inte så snygg". Precis vad man behöver höra när man är modfälld över dumma kläder. Vi var in på i stort sett varenda klädesaffär i hela IKANO-huset, inklusive en tantaffär som vi irrade in oss i. H&M kändes rörigt och jag hittade bara en liten sommarklänning som kändes lite sådär och resten var mest bara tappra försök att hitta något alls som föll mig i smaken. Två ställen hade kläder i min smak. Carlings och Style. Tyvärr är storlekarna inte i min smak. Jag förstår inte hur det går till. För 20 kg sen kunde jag väl ha stått ut med att det inte fanns något som passade, men är jag fortfarande så fet att jag inte kan klämma mig i en L eller XL? Kanske de har gått över till franska storlekar allihopa.....? Bästa var de där kläderna med Free size. Hahaha, det såg helt knas ut mest, fast jag hittade en rockabillytop jag tyckte om. Efter några timmar fick jag mer och mer panik så sötet drog med mig till Burger King där vi förtärde cola/fanta, lökringar, pommes och en veggoburgare. Den sistnämnda var det jag som åt, fast det var ägg i, för jag var hungrig som attan. Jag försökte få sötet att smaka, men han törs inte riktigt än. Hans tid kommer nog. Jag är så nöjd och stolt över att han håller sig från kött när vi träffas, den omtänksamme karln. :)

Efter lunchen så tog jag mig samman och gjorde en snabb vända till. Till slut, när paniken eskalerat efter ett stressande samtal från sötets syster om en sticksåg som de väntade på, köpte jag en kjol på Style, och bestämde mig för att använda medtagna nödkläder, i detta fal en top och en nättröja. Handlade lite smågrejer och sen fick det vara nog. Vi drog därifrån efter ett stopp i en godisaffär. Sen iväg för att lämna sågen i Somvik, men då hade de redan åkt därifrån, så efter en snabb visning av hus och bryggan åkte vi hem. Men först en sväng förbi några andra vänner till sötet. En mycket pysslig karl stod och murade när vi kom dit. Hans flickvän stod och höll ett öga på honom. Flickvännen var från norrland. Lite norrare än mig, och tydligen tyckte de båda karlarna att vi borde komma ypperligt överens just därför att vi båda är norrländskor. De påstod visst att hon kanske skulle känna sig lite mindre ensam eller något med mig som sällskap. Nååå jooo visst var det trevligt att höra norrländska, till skillnad från den där mystiska Boxholmskan, som gjorde mig full i skratt när jag satt på pizzerian dagen innan, så vi tackade ja till en grillkväll.

Grillkväll ja. Den var mycket angenäm med fler människor att försöka lära sig namnet på och prata med. Det är tur att jag är social, men otur att mitt minne är så kort. Vi oköttätare grillade färskpotatis (som aldrig tycktes bli klar) och paprika, som vi åt med vitlökssmör och körsbärstomater (och strips, för man kan väl inte få för mycket potatis, eller?). Sällskapet var trevligt och vi pratade om film, men återigen blev jag trött som ett as väldigt tidigt och när vi slog oss ner i soffan och tog det lugnt och pratade en stund så började jag gäspa. Så ohyfsat av mig. Sen tycker visst någon att det luktar lite bränt, varpå alla tittade ut mot matsalen och ser grå rök komma bolmande från köket. Herrn i huset ropar till något om hamburgare och försvinner in i köket. <--Så såg det ut. Heheh. Ännu en ansluter sig för att hjälpa till med att bekämpa en eventuell brand. Varenda fönster i lägenheten öppnades, liksom dörren varigenom en herre och en stekpanna med två rykande kolsvarta burgare försvann ut på gången. Efter hostande och kraxande och fläktande stod de flesta samlade utanför och grunnade på det hela. Brandvarnaren fick tydligen slut på batteri förra året och var därmed totalt värdelös. På frågan varför herrn i huset hade bestämt sig för att snabbsteka hämbörgers på sexan (spisgraden, man säger faktiskt så!), trots att vi alla nyss hade ätit ett rejält mål mat, svarade han "De fanns ju kvar." Detta pyromanminne kommer jag bära med mig länge framöver och hans efternamn fick en ny innebörd. Något rökimpregnerade lämnade vi kolburgarna och smygpyromanen med vänner åt vädringen och drog oss hemöver i skymningen. Det var vackert, men av nån anledning minns jag inte promenaden hem alls. Jag var nog alldeles för omtumlad av allt som hänt under dagen och kvällen, och jag tror jag somnade ganska fort återigen.
Omtumlande var även lördagens bröllop, om vilket jag berättar imorgon...eller någon annan dag.
Nu ska jag borsta tänderna och kravla mig ner på min madrass (måtte jag få tillräckligt med pengar till att köpa en ordentlig resårbotten på fredag).
Godnatt!



Här är bilderna från pyromangrillkvällen. Rök-köket och kolburgarna ;)