Fem år. Hon skulle ha fyllt fem år i år.
Det finns inget jag kan göra som kan ge henne livet tillbaka.
Lilla mjukpäls med pyttesmå framtänder och världens mysigaste sätt att visa att du ville bli gosad med. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du slapp lida. Att det gick fort.
Just nu hatar jag varenda jävla biljävel och varenda bilförare. Varför stannade inte människan och tittade efter vad det var han/hon körde på?
Mamma ropade och lockade med mat och letade. Letade länge. Men man kan bara vänta. Tills de tog en tur med bilen och träffade den där karln som berättade vad han hade sett vid vägen. DET VAR JU XHIOBHON! Lillan! Världens lillaste lilla snälla kisskatt som blev en storjägare och fångade hur många möss som helst hos mamma. Jag är inte fylld av massa frågor och förebråelser. Det hjälper inte. Hon är lika död ändå. Det är så otroligt verkligt och ändå inte. Jag är ledsen för att hon inte längre kommer finnas hos mig. För att det bara är Shira som jag får hämta hem om en månad. Vem ska nu slicka på gardinerna? Vem ska komma och kurra vid mina fötter när jag går på toaletten? Och vem ska knöla in sig framför Shira när hon ligger i soffan, och be om att bli tvättad?
Tomhet. Ändå är jag glad.
Jag är glad och tacksam över att hon blev överkörd och att hon förhoppningsvis dog snabbt, till skillnad från den stackars katten som blev skjuten med luftgevär hur många gånger som helst av någon/några idioter. Katten verkar överleva, men jag kan tänka mig hur rädd hon måste ha varit och hur ont hon har. Xhiobhon, finaste lilla knaskatt, hon har det bra nu. Intalar jag mig. Men det gör ändå ont och det känns som om mitt hjärta ska brista.
Jag hoppas att hon aldrig någonsin i hela sitt femåriga liv tvivlade på att jag älskade henne och ville att hon skulle ha det så bra jag bara kunde se till att hon kunde få. Det var därför hon fick stanna hos mamma tills jag flyttat. Hon fick gå ut och fånga möss och vara ute så mycket hon ville istället för att vara instängd i den här lägenheten om dagarna. Visst, om hon hade gjort det så skulle hon fortfarande vara vid liv, men jag ska inte tänka så.
Nu är det jag och Shira kvar här på jorden. Surtanterna mot världen. En knaskatt mindre att gosa med.
Jag kommer sakna dig så förbannat mycket, älskade kissemiss!
2 kommentarer:
Åh, är verkligen ledsen för din skull :( Stackars liten, hoppas att hon inte fick lida iaf. Ord kan inte beskriva hur hemskt det måste kännas..
Tack, raring. Nej, ord kan inte beskriva det. Det är konstigt ändå att jag känner något slags lugn. Som att jag vet att det gick fort och att hon aldrig mer behöver vara rädd och ha ont. Det är det jag fokuserar på för att orka stå ut just nu. Jag längtar mig dessutom vansinnig efter Shira.
Skicka en kommentar