Raketbränsle

Det var så hon sa, hon på homopatoteket, om medicinen jag fick. Raketbränsle indeed. Efter en jobbig natt så har det börjat lätta i bihålorna. För att ge den ohostade hostan i lungorna lite motivation att hoppa ut, så företog jag mig en lätt joggingtur. Inte långt, men tillräckligt, och jag fick ur mig all gammal sjuk lungluft när hämtade andan i korsningen. När jag kom hem så började hosta en hel del och nu mår jag lite bättre. I morgon kommer jag ha träningsvärk. Tjo-ho.
Någonstans på krönet på backen mot Bjäärm så hörde jag ett tutande som lät så fint, så fint! Jag tog av mig hörlurarna och lyssnade. Tuuut! Tuuut! Tuuuut! Långt borta. Sedan närmare. En tutfågel! Först tänkte jag kanadagås, men det fanns inget målbrottigt i tutet. Måste vara trana. Förra året försökte jag få det till att det var en stork men då fick jag en uppläxning av Gustaf. Tutet slutade, men när jag kom ner i Blindtarmen så spatserade minsann en trana runt där på lägdan bland ett värstinggäng med kajor. Min blotta närvaro gjorde dock att tranan flydde på ett ljuvligt och tyngdgraciöst sätt. Jag tittade medan den flög iväg och väntade på att den skulle vända, men den kom inte tillbaka. Jag lyssnade länge på trantutet långt bort mot 45:an. När jag lyssnade med hela öronen så hörde jag så mycket annat. En massa fågelsång, ett samtal mellan två hundar en bit bort, en motorcross som startade ungefär vid ena hunden, bilarna på 45.an, sågen i Ålsta och en tredje hund som gav sig in i hundsamtalet. Tranan kom inte tillbaka så jag gick hem och åt middag. Jag har lite svårt att fatta att jag fick så mycket energi av kuckelimuckmedicinen, men jag är bara glad att jag kan andas så mycket bättre nu än igår. Hädanefter ska jag ta mig fanken inte besvära min oerhört upptagna läkare på HC i Brunflo igen. Jag går direkt till homeopatapoteket!