2006 hade jag en bra läkare på HC. Han var ny och försökte verkligen ta sig tid till att lyssna och hjälpa. Människorna jag mött före och särskilt efter det har varit precis tvärtom. Jag förstår dem. De ska hinna med så många patienter som möjligt på så kort tid som möjligt och sedan göra anteckningar och sånt. Allt för att spara pengar. Jag undrar vilka pengar som sparas egentligen, när läkarna missar allvarliga sjukdomar på grund av att de inte gör noggranna undersökningar och uppföljningar.
Om man har en tid på HC så får man oftast räkna med att inte komma in förrän mellan 15 och 90 minuter (beroende på vilken HC man är på) senare än avtalad tid. Han tog mig inte ens i handen när han hämtade mig, utan det var jag som insisterade på att få någon slags kontakt. Väl inne i undersökningsrummet ska läkaren, på något magiskt sätt, lyckas vinna ens förtroende så man känner sig omhändertagen och trygg. Det misslyckades han med. Jag var ute efter max 10 minuter, med ett papper i handen (som jag förvisso blev av med 10 minuter senare) och en penicillinkur att hämta ut på apoteket. Jag orkade helt enkelt inte ifrågasätta bemötandet. Det bemötandet betalade jag 150 spänn för. För 10 minuter läkartid. Det är inte jag som är sjuk, egentligen. DET ÄR SYSTEMET! Systemet har hål på trumhinnan (måtte det göra jäkligt ont på dem som på mig!) och öroninflammation och halsfluss och cancer och ms och depression och röda hund och liggsår och allt. Inte vi. Jag frågar mig om det är bättre att gå till en privat läkare. Jag måste undersöka saken.
Jag beklagar verkligen att Trollrumpan råkade ut för en lika osympatisk läkare som jag. Inom det yrket är det jätteviktigt att det är rätt människor (med rätt inställning) som jobbar. Men jag beklagar att inte fler läkare och sköterskor, trots att det är som det är, kan säga ifrån.
Sjuk sjukvård. Sjuk, mycket sjuk.
Sjukvården behöver nog en penicillinkur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar