Jag minns en gång när familjen följde med pappa på sitt jobb en vecka. En så kallad lastbilssemester. Jag vet att vi åt så bra mat vi kunde utefter vägarna, för det är mammas och pappas grej. Riktig frukost och inga jäkla hamburgare. Nå. Någonstans mellan hemma och Ystad, så åt vi middag på ett lastbilshak. De hade någon slags salladsbuffé minns jag. Jag minns inte vad jag plockade på tallriken utom vindruvor. Åh, vindruvor, det gillar jag! Tänkte jag.
Det var inte vindruvor. Det var oliver. Äckliga äckliga oliver. Mamma, som den goda moder hon är, offrade sig (inte allt för jobbigt kan jag tänka mig) och åt upp dem. Det var en hemsk upplevelse. Jag undvek oliver för lång tid framöver. Ungefär till gymnasiet. Då fick jag prova riktiga oliver. Med kärnor i! I olja! Det var hur gott som helst. Sedan dess äter jag gärna oliver. Dock inte de billiga färgade svarta eller gröna. Någon måtta får det vara tycker jag allt.
Annan mat jag inte tyckte om när jag var liten (yngre) men som jag gladeligen äter idag är:
Surkål
Kapris
Ärtor
Selleri
Mat jag tyckte om när jag var liten (yngre) men som jag absolut inte äter idag är:
Dillkött
Mammas ugnsbakade fisk (med hasselbackspotatis)
Kyckling med currysås
Äggstanning
Så..någon slags balans finns det trots allt.
Mmmm kapris.
3 kommentarer:
Det är otroligt hur smaken förändras!
Jag minns att jag ÄLSKADE blodpudding när jag var riktigt liten, typ 4, och det finns ett kort på mig när jag sitter på bordet och är alldeles lycklig och nergeggad av blodpudding...
Nu klarar jag knappt av lukten när nån annan äter skiten.
Hah! Jag behöver inte nämna blodpuddingsmusslet vid Majjenbordet....
När jag var liten kunde jag bara äta 2-3 hamburgare med äckligt mycket stark sås. Nu är det mer 4-5sådär... :)
Skicka en kommentar