från barn och fulla människor kommer sanningen

när det gäller barn kan jag inte göra annat än att le åt vad de, i sin uppriktiga nyfikenhet eller insikt, sagt till mig.
när det gäller fulla människor så...mjah.

men så i lördags ringde en uttråkad mupp upp mig och avslöjade både det ena och det andra om vad jag är. dock kan jag inte vara förbannad eller ens sur. för det är ju sant.

hur ofta säger folk vad de egentligen tänker eller känner? jag gör det då definitivt inte. jag har slutat berätta hur det egentligen är, för det blir bara fel ändå. ibland undrar jag om jag inte är en förbannad opportunist. eller är jag bara löjligt rädd för allt och alla fortfarande?

jag vill tacka muppen för att han gav mig en klarare bild av mig själv.

jag önskar att jag vore ellen key