Hur är jag funtad egentligen?

Tänk att jag begränsar mig själv så jag blir vansinnig!
Hur svårt ska det vara att släppa på de krav jag har? Det är löjligt hur höga de är, från det minsta lilla, som hur disktrasor ska vara till det största, där jag vill att mitt liv ska vara på ett visst sätt (som långt ifrån motsvarar verkligheten och det KAN bero på att jag egentligen inte alls vet hur jag vill att det ska vara för det förändras ju hela tiden). Jag har ju lika stor rätt att vara lycklig som jag har skyldighet att ordna det själv. Varför är det då så jävla svårt?
Jag äter på ett visst sätt och dricker inte och röker inte och så vidare för att må bra.
Må bra...

HAH!

Fast sanningen att säga så är allt jobbigare om man väger 95 kilo. Rent fysiskt särskilt. Men inte fan gör jag så mycket mer nu än då? Eller? För jag är fortfarande fånge i mina egna tankemönster.
Törs inte kan inte vet inte har inte råd!
Idag är jag sjuk. Det har gett mig tid att tänka lite mer.

Jag vet lite hur andra människor uppfattar mig, men jag måste lära mig att se mig själv som en medmänniska, inte en möglig slasktrasa.
Om andra människor tycker om mig, varför skulle då inte jag själv göra det? Trots allt jag vet om mig själv, menar jag. Eller kanske just därför. Jag vet hur väl jag menar även om jag säger knasiga saker, och jag förstår mig själv bra nog för att kunna säga till mig själv att det är okej, trots att jag inte når upp till mina befängda krav.
Det är bara det att för andra verkar det så himla lätt!
Hur gör folk för att ta sig an bångstyriga barn som inte vill byta blöja, en helt omöjlig lägenhet att inreda UTAN ikea, besluta sig att ta en sista minuten till Kreta eller bara kunna hänga hos en kompis utan att oroa sig över hur man ska ta sig hem och om katterna har tillräckligt med mat.

Jag behöver hjälp. Inte fan finns hjälpen i mediciner. The drugs don't work they just make you worse.. Jag fattar inte vad jag tänkte med. Jag var desperat, okej? Män blir introverta eller arga, kvinnor vänder sig till vänner när de krisar. Well...
Mamma, den underbara människan har funnits där hela vägen, men det hade varit trevligt att ha någon annan också.
Men nu är det väl nya tag. I guess. När jag fått tillbaka orken.

Då ska jag söka med ljus och lykta efter något som kan hjälpa mig. Jag hade önskat att hjälpen fanns i en människa som bara kunde uppenbara sig sådär utanför min dörr (Nej, inte Jesus) men lösningar är aldrig så enkla.

Jag tror dock att en resa, helst utomlands, tillsammans med någon, skulle vara förlösande på något sätt.

Ja, det där får jag fundera lite på..