Helt plötsligt var den där. Handen. I min hand. Den lilla vantbeklädda handen tillhörde någon som aldrig sett mig förut men tycktes känna tillit till mig på en gång. Det gjorde ont i hjärtat. Barn är så fantastiska. De där små människorna och deras självklara rätt att finnas och synas och undersöka och lära. När jag tänker på hur mycket hemskt (alltså människor) det finns som kommer kunna göra dem illa så vill jag rädda världen för deras skull.
Dessa små oskyldiga varelser är värda en vacker värld.
Jag inser att det är en uppgift jag aldrig kommer klara av men kan jag bara vara en trygg hand att hålla i så är det en bit på vägen inbillar jag mig.
Jag hyser inget hopp för min egen skull men måtte världen hålla ihop en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar