Och mörker.
Jag funderade på varför det var så tyst. Jag tror det beror på att jag pratat för mycket.
Jag funderade på de konstiga spåren i snön. Grävling? Går de inte i ide precis som igekottar och grodor?
Jag funderade på varför snön prompt måste fastna på sulorna så man till slut gungar fram på ett ojämnt sätt. Tystnaden fortsatte. Jag lät det inte beröra mig. Jag funderade på varför det såg ut som att blinkmasten på Annersia såg ut att ha blivit en kilometer längre. Jag såg bara blinket genom det lätta snöfallet. Själva masten var dold. Jag kom att tänka på Science fictionfilmer där det finns blinkmaster på små bojar ute i rymden intill rymdstationer eller så. För att rymdskepp inte ska flyga in i dem antar jag.
Jag låtsades att blinkmasten på Annersia var en sån.
Sen kom jag ihåg när jag var liten och åkte bil genom halvön och det var mörkt men isen låg inte på sjön än så när lamporna från Brastabron speglades i vattnet så såg de ut som långa streck. Fast i mitt huvud blev det istället så att speglingarna var ljuspelare och sjön var rymden och att världen i själva verket flöt runt som en liten ö (min värld var inte så stor då) därute med ljuspelarna som flytbojar eller nåt.
Så kan jag fortfarande se världen om jag råkar på mörkt vatten med gatljusspeglingar.
Ibland får jag lite skräck över att jorden är så jävla liten och rymden är så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar