Rapport till moderskeppet

Kära kamrater!

Det nya stället är mycket trevligare än det gamla. Vi fattar inte varför vår människa envisades med att bo där. Det luktade konstigt och hade äckliga golv som inte alls var kul att spinna loss på. Golvet i det stora rummet där vi mest är, är av samma sort som på det där stället där vi bodde först när vi hamnade hos den här människan. Det är ett mycket bra golv som gör att det skriker om tassarna när man rivstartar, och som man får bättre fäste på om man är lite räddfuktig om trampdynorna. Det blir lättare att fly snabbt in bakom soffan då som tillexempel när den där stora lurviga hunden kommer. Jag håller avståndet till honom, för man vet aldrig vad såna där kan ta sig till, men min spaningskamrat har gått in för informationssamlandet ordentligt och frotterar sig med denna best som en riktigt duktig spion.

Det nya stället har en balkong också. Det är en jättestor inhängnad alldeles utanför fönstren. Vi fick gå ut där under honmänniskans uppsikt sa hon. Det var spännande och många nya lukter och saker att inspektera men till slut lessnade visst människan så då fick vi gå in igen, men vi brukar passa på att smita ut och snabbsniffa lite när människorna går ut dit. De blir inte särskilt arga, men jag tror att honmänniskan är rädd att vi ska smita ut på gården och rymma. Som att det skulle falla oss in! Vem vet vad för slags faror som lurar därute. Kattätare kanske! Fast min spionkompanjon smet faktiskt ut på gräsmattan en kväll, men hon kom snabbt tillbaka med andan i halsen, så jag tror det dröjer innan hon vågar sig ut på egen hand igen.

En annan sak som har hänt är att människorna släpat ut oss utanför lägenheten igen. Ut på den där gräsmattan utanför balkongen. Först satte de på oss såna där hemska grejer för att hålla fast oss i. Jag försökte spela död men det hjälpte inte så det var bara att acceptera läget. Visst var det mycket jobbiga ljud och lukter därute och nu hade jag inte avskärmningarna på balkongen som skydd, men jag är ju på spaningsuppdrag trots allt och tog några smakprov av gräset. Min spaningskamrat, som de kallar Lillan, fick stora skälvan och försökte fly, men människorna lät oss inte komma in så lätt. När vi varit ute i ungefär tio minuter så bar de äntligen in oss. Då hade jag samlat massor med information om lukten av tussarna som ligger invid balkongen, och vad för slags gräs som var godast. Det bruna och torra stacks bara i munnen. Min spaningskamrat fick, som ni förstår, ingen information av värde.

Nu är jag jättetrött och måste ta en kattlur på min rosa fluffiga matta.
Majou meeh miiih.
10-6