Eller åtminstone är han en helt underbar karl, countrylegenden Mr Kris Kristofferson.
Jag hade inte råd att lösa in mig så jag stod utanför grindarna och lyssnade och det dög gott, även om jag helst av allt hade velat stå därinne och sjunga med och mysa.
Han fick en fjussig timme på sig att spela. En timme!
Han som har så jäkla många fler låtar som han borde fått spela. De kunde ju ha tagit en paus för presidentens tal där klockan tolv och sen kunde han fått fortsätta spela på Håkan Hellströms speltid. Lätt! Kris är bättre än Håkan, sådeså (Ja, tyvärr Elin, SÅ ÄR DET! *puss*). Kris är cool som fan. Kris har en ljuv och sliten stämma som inte spricker i varje stavelse. Kris klär sig snyggt i svarta kläder som gör sig så bra till det silverfärgade håret och skägget.
Hans låtar är måhända något melankoliska (Sunday morning coming down är ju ingen partylåt direkt) men ack så underbara ändå och jag sjöng med i alla jag kunde texten till och några jag inte kunde texten till också. Jag har bara hört på dem skiva förut och jag kunde verkligen inte fatta att jag hörde dem live just där just då. Han stod på en scen inte allt för många hundra meter ifrån mig fast jag såg ingenting men det gjorde helt plötsligt inte så jättemycket för jag hörde ju allt ändå. Fantastiskt. Here comes that rainbow again har nog glidit in i mina öron någon gång förut men när jag nu hörde den blev jag alldeles varm och tårögd av någon anledning. Jag försökte skärpa mig eftersom det stod folk runt omkring mig men jag är ganska säker på att det märktes att jag mös som fan. Jag hoppas att jag ska få chansen att se honom ordentligt live. Sådär så man faktiskt SER honom också men nåja, det här var fint det också. Mmm jag tror jag är alldeles nyförälskad i honom. Fina fina karl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar