ze schmell of death

Redan innan helgen hade jag en bestämd åsikt om doften av Red Bull. Yran 1999: Red Bull = blä!

Döden är oundviklig. När man dör börjar förruttnelsen på en gång. Inte helt olikt övermogen banan kan jag tänka mig. Man har ju sett CSI liksom. Men att en död människa kan bli till en soppa sådär....? Jag såg upp i taket på de gula dropparna. Jag funderade över den plötsligt söta doften i rummet och tänkte omedelbart på likvätska. Jag vet inte varför. Det var ju en morbid tanke. Varför skulle det vara det? Det är nog bara ett läckage ifrån ett rör?

Likvätska. Det var precis vad det var.
Jag önskar att jag sluppit veta men nu vet jag det ändå. Det låter lika otrevligt som det såg ut och luktade. Likvätska är gult. Det är lite simmigt och när det inte är så mycket så luktar det sött och väldigt likt Red Bull. Äckligt likt det faktiskt. När det blivit till en pöl på golvet börjar den söta stanken dock bli outhärdlig och inte ens fast man är omedveten om att det är likvätska så vill man vara i rummet.
Det närmaste död jag kommit var när jag såg min farmor i den öppna kistan. Hon luktade INTE Red Bull och var inte en sörja. Hon dog inte ensam och hon blev omhändertagen på ett fint sätt.
Men den där människan ovanpå som legat..vem vet hur länge? Inte saknad ens? Galet.
Tanken på den sortens ensamhet gör ont i mig.

Men helgen i övrigt var fin. Mycket mysig.