Downsizing

Busy Phillips i Dawson's Creek och White Chicks var precis sådär som jag vill ha tjejer.
En annan skådespelerska jag fastnat för är den oerhört vackra kvinnan Kathy Najimy. Första gången jag såg henne var hon en manodepressiv psykolog i Chicago Hope.
En tredje skådespelerska jag tycker om är Sara Rue. Och Queen Latifah är också en sådan där kvinna som liksom glittrar och skiner tycker jag.
I förbifarten nämner jag den hysteriska rollfiguren Eddie spelad av Jennifer Saunders.
Idag slötittade jag på A cinderella story (jäjä, mobba mig bara) och tänkte på hur normal Hilary Duff såg ut. Inte som de andra tjejerna i filmen (som ioförsig var cheerleaderbimbos).
Alla dessa kvinnor har tilltalat mig genom att de sett normala ut istället för storlek noll-skådisar.

Men så är nu inte fallet upptäckte jag. Hollywood och filmstjärnelivet måste vara fruktansvärt pressande. Skådespelerskorna ska vara trådsmala med perfekta fejs, kläder och hår JÄMT. De kritiseras för allt som inte är inom Hollywoodnormen. Jag kan inte på långa vägar förstå hur det är att leva under ständig bevakning och kritik men jag vet hur det är att vara större än andra. Jag förstår också därför varför några av dem, särskilt Sara Rue valde att bli av med en hel del kilon. Tyvärr passar det inte henne. I mina ögon ter hon sig kantig och vass. Busy och Hilary var hur fina som helst och nu ser också de så vassa ut. Tråkigt. Kramvänligheten har liksom försvunnit.

Jag är glad att jag inte lever deras liv. Jag har fullt upp med min egna kritik och behöver inte omvärldens synande ögon på mig på det sättet. Anledningen till detta inlägg är delvis den uppmärksamhet som Perelli tycks ha fått för att hon bantat ner sig till petitestorlek. Jag har egentligen inget att säga om det egentligen men jag tyckte inte direkt hon var äckligt överviktig innan. Faktiskt. Det är den här jäkla normen som gör mig så galen. VEM i hela helvetet kom på Size Zero? VEM började med att bestämma att man ska vara smal för att lyckas och vara omtyckt? Dumma jävla skitskalle. Det är förvisso bra att modellvärlden börjat ta avstånd från anorexia nu och till och med infört en bmi-gräns. Osis att modevärden fortfarande gör kläder till flickor med småpojkskroppar.
Nej jag är INTE bitter!
Bara lite.
Okej ganska mycket just nu.

Jag vill inte se taninga benrangel visa upp kläder. Det blir vilseledande reklam för när de väl sitter på mig så ser de ju inte alls ut som i katalogen eller i skyltfönstret. Något som är precis lika ironiskt är den tröstlöshet som uppstår när inte heller plusstorlekarna sitter bra utan fladdrar och hänger. Hur ska man se ut egentligen för att kläderna ska passa? När man är smal ska man se ut som en ung pojke och när man är stor så ska man ha breda höfter, stor rumpa och rejäla rattar. Vi andra då? Vi som har den där potatis-på-sugrör-formen? Är vi förvisade till toga eller måste vi sy upp våra kläder själv? Nej jag är ingen jäkla Lars-Åke Wilhelmsson! Om jag hade en symaskin så kanske jag skulle kunna mecka ihop något som faktsikt skulle passa mig, men det har jag inte och lär inte skaffa än på ett tag heller. Jag vet att jag är omtyckt för den jag är, inte hur jag ser ut. Att jag kan göra vågskvalp med min mage och att jag har en obefintlig rumpa spelar mindre roll för mitt framtida yrkesliv, inbillar jag mig åtminstone.

Jag känner att om jag fortsätter gnälla så kommer Ricky Gervais efter mig med delar av materialet till Fame-showen.

Nu är jag hungrig. Det är på tok för sent att äta nu eftersom det här inlägget var så tanke- och känslokrävande så jag ska väl gå och lägga mig istället då. Det är slut på selleri också. Crap.


Ps. Nissan är en jäkla skitbil!