De trogna läsarna vet att jag arbetar med min självkänsla. Det går med myrsteg (försöka tro på att spegelbilden har rätt när den säger att du är snygg och bra är verkligen inte lätt). Kampen fortgår. Krama mig själv (i huvet), kartlägga vad som irriterar mig och varför, och mantra affirmationer (just nu: Jag välkomnar förändring).
Min låga självkänsla hör även ihop med andra delar, som till exempel den identitetskris jag genomgått ett längre tag. Nästan hela mitt liv. Men så fick den återigen sig en törn.
Det var en obetydlig kommentar innerst inne, ändå så satte den sig och jag har ältat den hela helgen. Jag tänker sluta jämföra mig med andra. Jag vet bättre än så. Men faktum kvarstår. Jag är i en identitetskris och tror att jag är allt möjligt och har slutat vara annat. Det går att skämta om det när jag har mina bra dagar. Ja, jag är white trash, ja jag och Carro Gynning är lika smarta, ja, jag ser ut som en slusk, ja jag handlar djurtestade produkter.
Jag har växt ifrån pandalooken med mycket kajal. Den låg ändå aldrig kvar där jag ville utan brukade kasta sig med ett tyst vrål ca 1 cm nedåt ungefär 15 sekunder efter att jag sminkat färdigt mig. Dock är jag fan inte redo för tantbling, broddar eller jeans med hög midja. Så vad är jag då典
Det är nu kampen om självkänslan påbörjas. Jag är jag!
Brallorna för dagen är inte mina. De har hål på knäna och där skymtar mina tjusiga röda långkallingar med hjärtan på och jag skulle krama om mig själv om jag såg mig nu. Jag är så söt som sitter och nynnar (förlåt!) till mina favoritlåtar i min ångest.
Jag måste intala mig själv att jag jämför mig med orimligheter.
Det finns som sagt folk som tycker om mig för den jag är också. Inte för vad jag kan eller inte kan.
Det räcker med att en enda person står ut med den jag är. Den enda är jag själv. Hur svårt ska det behöva vara典
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar