Ibland är det så skönt att springa skitfort så länge jag orkar eller vill. Jag sprang av mig ångest som fyllt mig under några korta ögonblick därinne i skogen. Ögonblick då jag tänkte på världen och mig själv. För varje kraftigt andetag jag tog när jag sprang, andades jag ut lite mer ångest. Nu känns det lättare, om än inte helt bra. Visst hade jag kunnat springa ända fram till bänken, men jag kände att jag inte ville. Så jag stannade upp och kom ner i gångtakt igen. Höst. Vackert. Jag andas återigen värme och kärlek och på Genvägen gled mina tankar till alla jag tycker om, och som jag vet att min kärlek påverkat. Hemma mötte Shira mig med ett Frrr? och jag snodde åt mig en kram från både henne och Xhiobhon för att dela med mig av min kärlek till dem också.
Och Leonard Nimoy sjunger I walk the line...
Ja, jo. Nu är det dags att göra något radikalt snart.
3 kommentarer:
Hur är det hjärtat, har du kommit hem och har du fått med dig älsklingen upp?
Kramis
Ingrid
Pfff...mhehehe. Vissäligänn lägger ja änn dätta såmm okänd användare änna då va....men jag kan la säga såhär att här har vi ingen snö då va.
Nej men det är väl int så konstigt, ni skull int palla me't. Springa runt som fjollor och skrika i panik: SNÖ! SNÖ? SNÖÖÖÖ! Iiiiiiiiiik!
Mouahahahahaaaa!
Skicka en kommentar