Motion

Det är något som jag aldrig tagit riktigt på allvar. Den motion jag fick som yngre var den sort som jag inte visste om. Jag har alltid trott att jag varit lat men jag började med klättring redan som liten pjuklarv. Sen fortsatte det med allehanda lekar såsom tjyvåpolis, cykla tusen varv runt på Såga (och resten av byn.. hela sommaren), mörkerkurragömma (på vintern) och knutubbe. skidåkning - både utförs och slättförs, gymnastik, pingis och fotboll kan jag också lägga till, och även om jag inte var särskilt bra på något av det så tyckte jag att det var roligt att hålla på med. Brännboll också. Sen kom tonåren och då blev jag Svår, och då pysslade jag med att läsa, skriva dikter, rita eller sitta nere vid vattnet. Eller städa huset (varje fredag efter att jag kommit hem från skolan).
Efter studenten började jag promenera och sen när jag flyttade in till stan började Promenaderna. Det var planlösa strosanden hit och dit under alla möjliga tider på dygnet för att få ordning på kaosartade tankar. Jag fick också upp ögonen och öronen för salsa så jag gick en nybörjarkurs. Det var roligt och det funderar jag på att ta upp igen, för man blir redigt svettig men så är det det där med att kramas med främlingar....HUVVA!

Nu har jag redan skrivit om mitt rekord då jag lyckades ta mig hela vägen runt, ca 3 km för några månader sedan, och jag är så stolt över det att jag önskar att min jympalärarinna Vivvi fick veta det. VIVVI, JAG MOTIONERAR!
Den kvinnan är värd ett omnämnande som en väääääldigt bra lärare. Sådeså.
Vivvis hurtiga utrstrålning och gamla hederliga führerfasoner gällande gymnastik har satt sina spår även om jag inte alltid tänker på det. Hon fick alltid fart på mig på ett eller annat sätt och iband när jag är ute i spåret så tänker jag på hur jäkla spänstig hon var fast hon passerat 60.
Jaa den där motionen ja. Jag som trott att jag är så lat tycker att det är skönt att svettas och att det är skönt att känna lite värk och att det är skönt att andas frisk skogsluft, så frisk den nu blir i den här stan. men det är allra skönast efteråt. Det är det som gör det värt besväret vare sig det handlar om en promenad eller att klättra uppför Gustafbergsbacken. När jag kommer hem svettig och mjack, då vet jag att jag gjort något - om än så lite, för att hålla mig spänstig ett tag till. Det är nog ingen chans att jag blir som Vivvi, men det gör inget. Jag vet att jag gör mitt bästa för min egen skull. Nu ska jag rota rätt på lite mat för nu har svetten lagt sig och hungern kommit krypande.