Vår! Vår?

När är det vår?
Vissa har riktmärken att gå efter, tillexempel när medeltemperaturen under ett dygn är över si och så många plusgrader, andra "känner in" den, genom att helt sonika en vacker dag, konstatera att Nu är det vår!
Då finns det ingen återvändo. Vintern skulle väl inte ha mage att komma tillbaka efter att den skyfflats undan av värmande solstrålar och grussoparmaskiner. Nänä, inget sånt. Vi som välkomnar våren så fort vi kan vill över huvud taget inte se en snöflinga falla efter första april, helst. Samtidigt vet vi (norrlänningar särskilt) att april, ja till och med maj, kan lura på dessa små kalla vita vinterattribut. Jag kan inte minnas vilket år, men jag vet att jag upplevt en skolexamen med snöfall. Vad jag tyckte om saken då har jag heller inget minne av, men jag vet vad jag skulle tycka nu.
Det är april nu. Mycket riktigt, efter ett par lite kyligare dagar med lite bit i näsan så kan jag nu konstatera, genom att titta ut genom fönstret mellan gardinen och persiennen, att det snöar. Snö. Pylly!
Jag är så ebarmeligt less på vintern och snön och långkalsonger och att FÄRRYSAAAAA!
Varenda dag som solen har spridit sitt ljus över mig och det har varit någorlunda varmt så har jag varit tacksam och på ett strålande humör, och jag vet, jag vet, att en dag så kommer sommaren. Men just nu känns den så långt borta.
Allt möjligt känns faktiskt långt borta.
Jag hade hoppats på en liten tågresa söderut såhär i påsktider, men så blev det inte heller.
Det blir nog till att klappa katterna och ta ett helt gäng promenader, om vädret tillåter. Det är ju inte helt fy skam det heller.